Bussdvala

Och jag hamnade väl i något slags töcken.

Klockan är 19:49 och busschauffören på vägen ner är mer vitsig än den på vägen upp, den här beskriver vår första hållplats, Hestra, som något majestätiskt mitt i grådisdimman som fullkomligt sköljer över oss när bussdäcken vaggande tar oss upp för bergskanten. Vi passerar blöta och hängiga hus, några få av dem är prydda med gul-och blårandiga girlanger och ballonger i samma färger. De ser tämligen ynkliga ut bredvid de grå stenfasaderna. Som om färgerna misslyckats med sitt syfte och tvingats lämnats kvar i förnedringen.

Vi är i Smålandsstenar och i tanken blandas Charlyn Marie Marshalls kraxiga röst med de ensliga tallarna som står ojämnt utplacerade i kalhyggena och once I wanted to be the greatest och de minst lika ojämnt utplacerade röda stugorna, de blöta tunga grankvistarna och mina tunga ögonlock.  Och jag hamnade väl i någon slags dvala.

Jag tänker att ett år av ganska övergripande förändring har lärt mig att hantera mig själv, och jag tänker att nu skulle du allt se mig.

Molnen är tunga och trötta och han bredvid mig tar varje chans och stopp han får att röka sina cigaretter och med huvudet i en minst lika onaturlig som obekväm vinkel tittar jag efter rovfåglar på alla-år-och-bilfärder-med-fågelskådarmamman-manér. ”Ska ni inte skaffa en sådan där’ fönsterruta i taket så ni kan se fåglarna ordentligt” frågade någon efter att ha åkt en längre bilfärd med min mamma. Och antagligen efter att ett antal gånger har blivit påvisad att sträcka ut halsen så långt som möjligt ur fönstret för att lyckas utröna vad för slags fjäderskrud fåglarna däruppe kunde tyckas ha.  Fågelboken ligger i handskfacket. Den ligger alltid i handskfacket.

Och jag hamnade väl i något slags töcken.

Klockan är 22:44 och vi är i Helsingborg. Den nya busschauffören från Halmstad pratar bara i mikrofonen när han måste, den förra sa hoppas vi ses någon gång i framtiden. Till hela bussen sa han det, på ett ganska så ironiskt vis, och det var bara jag som hånskrattade till och det är nästan helt mörkt utanför mitt trygga bussfönster för molnen skymmer det lilla hopp av ljus som månen möjligen skulle kunna tänka sig att dela med sig av såhär på nattkvisten.  Once I wanted to be the greatest, sjunger Charlyn Marie Marshall och We lived on bars and danced on tables och it’s nothing like living in a bottle, kraxar hon och efter en dag av hennes kraxande som ackompanjemang och ledmotiv får snart kraxet från Råkorna i Lunds ersätta min natts soundtrack. Istället för hennes Cat power blir det fågelmakt åt hela slanten och jag undrar om de också kan sjunga om att dansa på bardisken, och någonstans på vägen somnar jag och i tanken blandar jag olika krax med de ensliga tallarna och min trasiga säng som jag så skevt saknar.  Jag tänker att nu skulle du se mig.


will you still be around
when they put you six feet underground
will the big bad beautiful moon be around

Och jag hamnade väl i någon slags dvala