röd/blå/röd

ateljén

Jag och M har den fantastiska vanan att spendera våra söndagar i en gammal fin ateljé i Tenhult. Den här ateljén har dessutom den fina beskaffenheten att ligga precis vägg-i-vägg med en, så gott som, övergiven danslokal som har sprickor på väggarna, dammdukar på möblerna, och -om förmiddagarna; solkatter på golven. Vi flydde rakt in i solen

drama

Filosofi B har förlorat mot naturkunskap B.
Ska sitta hemma och vara blå till blues.

miss moaning

trötta eftermiddagsfikingar på café Nyfiket

Jag har etablerat ett nytt ord: "Fiking".
En Fiking är en person som är en riktig viking på att fika, helt enkelt.

orlando o sasshaa

ZEUS¨

vi er som zeus och ahera

wentt

ere oonykters tså ere

Bevilda oss fågelflickor

Och då vi ändå är inne på ämnet så passar jag på att ladda upp två nya versioner av gamla skisser. uppdatering; de har fått två par ben till. Yesss

När jag för ovanlighetens skull gjorde ett besök hos skolsköterskan för några veckor sedan, så frågade skolsyster mig, mitt under omplåstringen av en smärre skada - en sådan skada man får räkna med att utsättas för när man går under epitetet "Osmidig", vad det var som var så bra med Per Brahegymnasiet. Klockan var då åtta på morgonen och jag vill minnas att jag sömndrucken hade mumlat något klichéartat om anda och trivsel till svar. Hon hade slukat mina ord och med hull och hår och sedan med hennes hela kropp brustit ut i ett leende, och hyperengagerat börjat tala om hur fantastiskt allt det där jag precis hade nämnt faktiskt var. Eftersom jag fortfarande inte helhjärtat eller ens ordentligt lämnat drömstadiet så började jag fantisera om att Syster, likt Quasimodo i sin katedral, mest sitter på sin mottagning om dagarna och aldrig missar ett tillfälle att kunna kommunicera med någon yttre kraft. Jag tänkte detta och således tänkte jag att jag var oförskämd och borde ha gett mig in i ett mer livfullt samtal med henne, jag borde åtminstone ha gestikulerat i hennes takt, eller kanske borde jag inte ha tyckt synd om henne över huvud taget . Ja, den typen av nonsensramsor hade all min kraftansträngning ägnats åt. Kanske borde jag ha sagt att en av de fantastiska upplevelserna man får från Per Brahegymnasiet är av blickarna av de hundratals uppstoppade djuren man möter när man träder in i muséedelen av huvudbyggnaden, den onaturliga tystnaden som egentligen inte borde existera då man befinner sig i ett rum med vilda djur - mot förmodan att djuren är från det tidiga artonhundratalet, och uppstoppade, förstås. Och kanske kunde den barocka mängden av alla olika sorters lämlar, som gymnasiet har i sitt ägo, kunnat bli hennes motsvarighet till Quasimodos stenfigurer. Där skulle hon ha spatserat, under ständig observation av de som annars finns där för att observeras.

visst är jag ett barn
som ger upp
i hennes knotiga armar.

Det är i hennes händer,
vilka jag aldrig kommer att växa ur,
jag karvar en båt.

Barken på hennes händer och
rötterna vi bundit samman.


Våra stammar har vi tappat
på spån.


Men vad är väl att vara ett barn för ikväll
vad är väl att ge upp, ge hän
för hennes knotiga armar

Enligt Robert Musil så påstår Nietzsche att det är ett tecken på svaghet när en konstnär sysselsätter sig alltför mycket med den moraliska sidan av konsten, och tanken slår mig hur konstnärligt och estetiskt robust i så fall Joel Peter Witkin måste vara - - -

a victim of circumstances

Olgas te-sil