Att ljuga ihop en viftande hand

Hennes leende gömmer ett skratt i hans mage,
där du sitter mitt emot och rättar töntigt till din krage.
Hans säger att hans ord inte räcker till något
ändå når han hennes fingrar över duken på bordet
och du spottar ut den sista meningen av skämtet,
sen reser dig upp och tänker "har jag inte gått än?"
När hennes läppar försvinns i tekoppen
Så du lämnar fiket med obetalt kaffe i kroppen
och så länge hon har sin hand om hans hals
tycks du uppfatta alla suckande och gäspningar lite extra högt.
Så jag hostar till för att fylla ut
(eller för att bara tvärt ta slut)

Du ljuger själv ihop saker som att hon vore misantropisk
(väljer alltid det alternativ som verkar minst logiskt)
Och han säger att jämförelser bara leder till självdestruktivitet
som om han precis predikat något han inte tror du vet