Ett löjligt inlägg

Helgen har varit fin, underbar, fantastiskt men mest obegripligt och jag känner mig alldeles tom såhär efteråt. Jag satt så långt ut på min plats som jag bara kunde och yrade mig igenom tre timmar som mer kändes som tre minuter. Dock var jag väldigt orolig i början av konserten, att ljudet skulle vara så grymt trasigt som det var under första låten, men det ordnades nästan direkt.Åh det ordnades... Det kändes så avlägset att sitta så långt borta, men de var ju där. De var ju faktiskt där. Det var efter två timmar som jag förstod det. Och det var ungefär då som känslorna/tårarna och löjligheten flödade. Den här helgen har jag varit sådär löjlig som man aldrig annars tillåter sig själv att vara. Och nu ska jag sörja. sörja och drömma. Och någon dag snart ska jag posta ett stort brev. Och jag kan nog inte säga mer än såhär. Och riktigt förståeligt vet jag inte om det blev. haha. Jag har helt enkelt varit en allmänt förvirrad/borttappad varelse de senaste dagarna.