I got mail

Another anonymious mail. I can only sense who sended me this gift, it arrived at the right moment (and the right place, just below Austraila) because I was both nasueous and tired when I got home from school but this made it all go away.

-

20:02:18 it's as if all the world's heavy clouds have gathered on my shoulders,
20:02:44 as if they will linger here until I pass out under their weight.

such proper language for acts so cruel

The last picture is the resulting effect of drawing and listening to "Army in the white coat" at the same time.

frf

Vegancafé, pratstunder, bakelser, spottloskor, nervositeter, poesi, delade scener



"Ibland måste man sväva utanför kroppen" Sa du.
"som när man egentligen är en mycket otrevlig person, och man måste låtsas vara trevlig för allas skull". Tänkte jag
"Tro mig, jag vet hur man gör" Sa jag, och kände det koncentrerade försöket av citrondoft stiga in i mina lungor och skapa mig illusionen om att det verkligen doftade citron. Men det var inte citron, bara kemikalier i fönsterputsen.
Så jag skulle skapa illusionen om att jag var en trevlig person, och helst bli omtyckt till på råga. Hur svårt kunde det vara? Hur prestationsmässigt svårt var det att för ett tag låta bli att känna all frustration, ilska och djävulskap som vanligtvis fyllde min kropp så fort jag satt var tvungen att sitta med er? Varför väckte tanken, på att vi skulle bli fler krystade människor runt bordet, min ilska ännu mer? Och varför kunde jag bara svara på ett enda sätt när du ställt en fråga som krävde minst två svar för att det över huvudtaget från början skulle kunna kallats en "fråga". Så jag svarade först på rätt sätt, och sen (i tron om att det skulle finnas ett alternativ på det svaret) på ett annat sätt som verkade vara ... fel.
"Jag vet inte om jag är emotionellt redo att bo med fler människor än mig själv" sa jag och kände hur jag precis överdramatiserat min situation gravt.
"Hur ska jag kunna vara trevlig när jag helst av allt vill dra den skotskrutiga filten över huvudet så fort jag ser den, eller så fort jag ser mitt huvud?"
"Ibland måste man sväva utanför kroppen" sa du bara.
Och jag teg eftersom jag vet att det är vad du gör varje dag.

Back to Stockholm

"This is another song about vampires"











I got back to Stockholm to visist my Sara and to see Magnetic Fields with some of her friends. We did have a real fun night and today we had our breakfast just a few blocks away from Skrapan. And I think I might have had the most wonderful hot-chocolate-experience ever. I simply had to document it,

A fairytale about a teller

He is a bit mental, but we call him inventor
there are people who would even say "a dissenter"

his mind is thoughtful and enourmosly giving
And he does imagine things for a living

So if you would care for a story or two
Enter his house and stay for a few

And though his tales are hard to believe
You will not regret and you sure wouldn't grieve

and a day like this makes me float back in time
when we met each other, (when I started to rhyme)

We were both loners, and the winter was beating
and the cold didn't leave, nor was it fleeting

so we moved into his mind: I listened - he told
and suddenly - we couldn't feel the cold

And we could've stayed there until the day we'd die
it could've become our home, and our only place to hide

hide from the mandatory place of death
hide from satan- to come for our flesh

Because he kept on telling his fantastic fairytales
he spoke about pirates and how they set sails

And then we cruised among them, to find the winters end
which was far ahead of us, too far to comprehend

But

We reached our destination, and that's all I know
for the winters cold vanished, and with it he would go

I found you at the bottom of a russian novel

This is a song I can't get enough of






jag är vid liv tack vare att jag hittar på
märkligt kan man tycka, men det funkar faktiskt så

Prologue:
- Was it a short movie?
- I never went to the movie.
- Oh, whas it good?

Your presence.
Makes her want to crawl out of her own skin, it makes her believe in the death penalty and violence. It twists her into this bestial memory of a person, and still you have not said a word. For you don't get affected by her temper. You do not see the anger that boils inside of her. And I wonder if you were blind while you fed her with the seed of hatred, because you do not even notice the devil you're growing inside of her. To live in the knowledge, that you'll probably never learn. Because you think of yourself as completed. A masterpiece that needs no polishing.

Epilouge:
Is that why you get all upsed and mad when she tells you something you should know? Is that why you turn into fire when she asks you if you havent forgotten something? Is that why you compare discussions with fights, and opinions with conflicts? Is that why you don't care whether or not she's in the wrong mood for a hug or a "laughter".

maple-noses

fotolektioner på eget vis. Och här sitter vi väldigt lady-like och njuter så gott vi bara kan, jag låter bilderna tala för sig själv from now on

jag känner ett oerhört behov av att skriva om hat här nu.
För jag har hatat så djävla mycket idag.


men jag vågar helt enkelt inte.

poor boy, minor key

Bussresa

Det är de bristande rösterna i huvudet som gör att han längtar efter en smutsig glasruta inramad av en hel buss - att se ut genom - Känslan av att för första gången vara den som sitter under luppen, och väntan på att bli bedömd när universum stirrar tillbaks med sitt stora öga och natthimmelen granskar hans kropp, de infernaliska tankarna därinne. Och någonstans på andra sidan jorden sitter någon - likt honom- och bara väntar på det natten har dem att erbjuda. Inte särskilt mycket, kan man tycka efter att ha klivit av bussen och halkat sin väg ifrån stationen. Men den här natten gav honom något så enkelt som en snöklädd äng att vila kroppen mot för en stund. En snöklädd äng fick agera lakan och säng, och en stjärnbeströdd himmel som var bättre än alla tak han sovit under. Han låg där ett tag och försökte tänka bort kylan som så förrädiskt smög in i jackärmen, tills den häftigt bet tag i honom och fick honom att plötsligt resa sig upp. Kanske var den bitter för att den visste att den var nära utplåning, det är ju faktiskt mars. Och kanske var det vinterns sätt att sparka tillbaks på honom efter alla svordomar och onda blickar han så ritualiserat givit den. I vilket fall så förtjänade han det med största sannolikhet och han tackade för den här gången. Det hade varit givande och han hade fått många tankar tänkta - vem skulle annars ha haft tanken att tänka på just det som han tänkt på? En natt som inte gjort honom mer (o)klok än han redan varit kunde uppenbarligen vara oerhört tillfredsställande på sitt sätt iallafall, och han rörde sig hemåt.
Sitt tomma hus förvandlade han snart till en seglats på de sju haven, efter att han lärt sig konsten hur man stänger av omvärlden för att ägna all sin koncentration åt dagdrömmerier. Det hade visat sig väldigt användbart på senaste tiden, att kunna förvandla till exempel poänglösa mediekommunikationslektioner till midsommarnattsdrömmar är nämligen ett väldigt förtjusande sätt att lägga ner sin tid på.
Sedan behövde han inte koncentrera sig så värst på att stänga av omvärlden, för jag somnade nämligen väldigt kort där efter och helt utan problem.

Contrast

Is there darkness in you too? Have you passed through this night?




Contrasts: When watching: first a documentary about Bulgarias abandoned children , and then watch the commercial break. Makes me nauseous.

If I was a bird

The picture below is a mixture of two of my bigger fears: butterflies and - (maybe a bit far-fetched)- going to the dentist.

When everything gets lonely I can be my own best friend. I'll get a coffee and a paper, have my own conversations


Såhär i efterhand kan jag bekräfta vad jag länge misstänkt: Det hade varit jag som tog kort på mig, och det hade antagligen pågått under en längre period.

SCANNER

this is like the second time I'm using a scanner. ever. Anyway, this is what I did today, when I should've done what I was supposed to do.

Psychadelic tuesday through the w-cam

Greedy animals

UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ
(can YOU feel that beat?)




My right middle finger is twice as big as my left.


My teacher wanted to write down the pages I'm ought to read today. He hoped I'd understand which ones, if he used the largest pen he could find. I felt slightly underestimated.