frf

Vegancafé, pratstunder, bakelser, spottloskor, nervositeter, poesi, delade scener



"Ibland måste man sväva utanför kroppen" Sa du.
"som när man egentligen är en mycket otrevlig person, och man måste låtsas vara trevlig för allas skull". Tänkte jag
"Tro mig, jag vet hur man gör" Sa jag, och kände det koncentrerade försöket av citrondoft stiga in i mina lungor och skapa mig illusionen om att det verkligen doftade citron. Men det var inte citron, bara kemikalier i fönsterputsen.
Så jag skulle skapa illusionen om att jag var en trevlig person, och helst bli omtyckt till på råga. Hur svårt kunde det vara? Hur prestationsmässigt svårt var det att för ett tag låta bli att känna all frustration, ilska och djävulskap som vanligtvis fyllde min kropp så fort jag satt var tvungen att sitta med er? Varför väckte tanken, på att vi skulle bli fler krystade människor runt bordet, min ilska ännu mer? Och varför kunde jag bara svara på ett enda sätt när du ställt en fråga som krävde minst två svar för att det över huvudtaget från början skulle kunna kallats en "fråga". Så jag svarade först på rätt sätt, och sen (i tron om att det skulle finnas ett alternativ på det svaret) på ett annat sätt som verkade vara ... fel.
"Jag vet inte om jag är emotionellt redo att bo med fler människor än mig själv" sa jag och kände hur jag precis överdramatiserat min situation gravt.
"Hur ska jag kunna vara trevlig när jag helst av allt vill dra den skotskrutiga filten över huvudet så fort jag ser den, eller så fort jag ser mitt huvud?"
"Ibland måste man sväva utanför kroppen" sa du bara.
Och jag teg eftersom jag vet att det är vad du gör varje dag.