Det glupska monstrets sista vädjan

Det var ögonblicket innan spjutspetsen trängt sig in mellan bestens ögon, och mannen som hade fått äran att bära själva spjutet hade försjunkit i en dröm 20 år in i framtiden, ja, hans liv hade på något omvänt sätt passerat revy, och stunden då han såg små mini-me's trippa runt benen på hans blonda hovdam, då jag - mellan kvävda snyftningar - kunde uppfatta några eldomslutna ord komma ur drakens kropp, vilka bildade en vädjan/önskan. En sista sådan dessutom. De sista sekunderna gick i slow-motion då bestens ögon vände sig mot mig. Mannen med drömmen hade sin dam, sina barn, sitt slott och sitt spjut och jag visste att han inte skulle vara nådig eller under några omständigheter släppa taget om sina mediokra drömmar. Särskilt inte när hela hovet var där och såg på, när kungen släppt taget om sin drottnings hand bara för att höja en knytnäve i skyn synkroniserat med "hurra, heja" Men ingens blick var vänd mot bestens ansikte, utan mot spjutspetsen och vad som komma skulle med den. Vad själva vädjan var kan jag omöjligt uttala mig om, för jag talar inte samma språk som monstret gjorde, men något säger mig att bestens ställning för stunden var ytterst orättvis eftersom spjutet förvandlades till eld i våra ögon, och mannen med elden hade en blick som var mer bestialisk än hjältemodig.