En tokig marshare i början av april.

Tanken på att Owen Pallett (likt Näcken: så fager, så kvick på gigan) infinner sig i Malmö när jag infinner mig i en bil påväg mot Göteborg är mest plågsam. Inte ens i bilen kan jag njuta av att höra honom. För mina -oh- så kvalitativa, nya hörlurar har havererat.
I-landsproblemsupptagen är vad jag är. Det plågar mig också. Vetskapen om att det är precis vad jag är, alltså.