Lost fur

Det ligger små tunna bitar av skinn under dina naglar.
Jag blundade i några sekunder; 1, 2, 3 . Låtsades att stråkarna som grät i mina högtalare var ledmotivet i mitt liv. Ställde mig symboliskt upp vid de episka musikstyckena och konstaterade att jag inte hade något liv. Sången jag skrev till hade bytt namn från "Lost fur" till "The bottom of everything". Conor Oberst citerar där två piloter som precis ursäktat sina passagerare för att de, inom kort, kommer krascha. Jag skulle behöva någon som ursäktade mig och mina kraschlandningar - För jag tror människor har börjat irritera sig på att aldrig komma någon vart med mig. Jag självinkluderar mig i "människor".