Roadtrip #1

Igår begav jag mig, tillsammans med my old folks, till Smålands djupaste skogar för att se vad som var kvar av Beach Boys, dvs; Mike love och Bruce Johnston.

Påvägen dit stannade vi ett antal gånger, en särskild gång för att bada.

Jag som var så fruktansvärt trött och feg tänkte att det kanske räckte för dagen om bara mina fötter fick smaka sötvatten. Vad fel jag skulle ha, med tanke på att vi sedan satt och väntade på Beach boys i säkert tre timmar. Utomhus. På en motorcykelarena.

Mike Love och hans 14-åriga dotter. Många följde deras exempel, dock inte lika graciöst. Jag var speechless och lite rädd.


Väl framme växlade vi mellan att sitta på läktare och springa fram till scenen och jag med min "tur" satt ju givetvis på läktaren när både California Dreaming och Surfer girl mynnade ut i högtalarna. Kanske var det tur, tänker jag såhär i efterhand. Jag hade nog blivit nertrampad av salongsberusade veteranraggare. Jag kände mig lite smått vilsen och kände medens att det var en oerhört svensk luft jag andades den där kvällen.