såhär känns det lite, kanske.

Dokumentationer från en tisdagseftermiddag

Young face gone wrong

Ritat vs Photobooth

Min Maria Magdalena/alv

Påhitt

vi spatserade en stund den natten i drömmen och i staden och passerade så småningom de sovande hundarnas gathörn, där katterna leker lekar om vem som kan gå närmast de sovande kropparna utan att bli rädd. En svart-vit katt plöjde mellan tassarna på en tillsyns hotfull hund. Vi förstod att om vi skulle röra oss så skulle deras lek avslutas på precis det sätt de befarade men fortfarande fascinerades av. Fascinationen över vetskapen om hur nära döden kunde vara. En sniffning bort bara faktiskt. Vi vågade knappt andas, och gjorde det i varandra för att tysta ljudet. Medan vi var så fruktansvärt medvetna över vår egen existens och våra fullt kapabla dödsmaskiner till kroppar, så gav katterna knappt ifrån sig något ljud alls där de hoppade, smög, skrattade och taggade varandra. Har ni någon gång haft en katt-tass i er egen relativt stora hand, förstår ni. Har ni någon gång tittat en katt i ögonen, eller konverserat med en katt under en längre tid, och efteråt känt att ni fått ut något av det samtalet, då förstår ni.

Tillslut insåg vi att katterna aldrig skulle få nog av den vansinniga leken tills morgonen, så vi lånade sjumilastövlar av en utav dem och kryssade ut ur sälllskapet för att finna en ensam bänk. Jag ville inte, men hade lust att vara sådär typiskt tonårig och sätta in mina hörlurar i dina öron så du skulle få höra "sleeping by the fyris-river". Rökstämman berättade nämligen om hur tre personer föll i sömn i en stol med armstöd vid fyris-floden. Visserligen var vi två, men om sanningen ska fram så jag var glad att där inte fanns någon mer. Och vi satt på en bänk och inte syntes någon Fyris-flod till. Bara ett stup för berget, men till sist så föll vi åtminstone i sömn, jag var glad att vi bara var vänner, och jag, jag vaknade ur vardagsdrömmen och återgick till att räkna mattetal.

(vill bara inflika att det här är en av mina absoluta favoritlåtar och jag har säkert lagt ut den förut men det struntar jag i)

The heart is a rebel

Fotografier från en eftermiddag och kväll i augusti, en eftermiddag innehållande räkmackor, mysfilm och promenader hit och dit. Och en kväll innehållande världens bästa och vackraste Moto Boy




Åh.

Jag hittar en fördel i att varmaste Juli är över;
det kommer från och med nu bli enklare att leva med lejonman

Kulturkalaset

Den tionde augusti 2010 begav jag mig, med propert sällskap, olga, till Göteborgs torg för att avnjuta pärlorna från kulturkalaset. Pärlor så som José Gonzáles, internationella matmarknader, danslystna gatumusiker och färgglatt godis.
Vi hittade direkt den engelska försäljningshörnan och smakade alla möjliga olika sorters curder, marmelader och sylter. Det var himmelskt och vi kände plötsligt abstinensen efter gungstolar, en veranda, några hinkar med te och rostat bröd.
I samma hörna fanns det oförskämt mycket godis, vi visste knappt vart vi skulle ta vägen men insåg snart att den lilla promenaden runt just det här godisståndet fick oss att gå igenom 3 faser; Suktan, överväldigande och illamående(!). Detta genom att bara titta på härligheterna.

fdzgdf



Vi bestämde oss ganska snart för att istället köpa några hekton holländska bigarråer. Det smakade minst lika fint.

"Wiener Würstchen sind redundant, kommen und kaufen" ...eller något...

Med holländska bigarråer i magarna begav vi oss till avenyn för att förenas med resten av Göteborg. José Gonzáles var utom kvalitativ kamera-synhåll, så jag nöjde mig med att fotografera euforin. Tittar man noga på bilden ovan så kan man se en blond tjej som salongsberusat ger mig grisnäsan. Tack, främling.

Vid åttatiden sprang vi in i en gatukonsert med ett band kallat Obs!klassen, hade aldrig hört talat om dem förut men för stunden var det precis vad vi behövde. Dansa av oss, vilket vi problemfritt kunde göra tillsammans med dessa karlar.
Efter hänget myste vi runt lite, hittade café Dalí och där blev jag bjuden på vegetarisk lasagné och oliv-keso-baguette. Det var en väldigt fin kväll, och när vi till sist bestämde oss för att ta nattbussen till Stenungsund träffade vi på några bekanta på bussen, som Olga samtalade med när jag hade somnat på hennes axel.

Vad som händer när man bläddrar i en gammal anteckningsbok, man inte ville kalla för dagbok så att man lättare kunde ha med den överallt

Jag sa att åker jag tillbaks hit måste jag komma ihåg namnet på platsen "Le soleil d'or, Café Richard".

Det var tydligen kent-väder för så skrev jag i min anteckningsbok. "Otillräcklig kväll och ett huvud mot min axel". Men jag hade inte lyssnat på Kent sen jag gick i åttan och minns att jag bestämde mig för att sätta in hörlurarna i öronen och isolera mig från bilstereon och de övrigas djupa andetag. Elefantparaden fick bli min kvälls ledmotiv. Vi åkte genom de småländska våta skogarna och det enda som höll oss upplysta var gatuljusen och minnet av hur vi faktiskt kom dit från början. Själv hade jag inte en aning, jag hade mest följt med, som jag brukar. På nästa blad i anteckningsboken hade jag tagit av mig skorna och gått resten av kullerstensgatan i strumplästen. Med sten mot mina bara strumpor funderade jag huruvida jag skulle börja spela saxofon igen eller inte. (Jag har fortfarande inte tagit i den) Jag vände blad och där fanns ett recept på maränger. Jag vände på ytterligare ett blad och påmindes om den döende mannen som hallucinerade om fåglar. Pingvinkarln hade berättat för mig att hans fåglar blev större för var kväll som gick. Men nu är han död och det behövde jag inte ens skriva upp för att komma ihåg. Natten till berättandet om fågel-mannen hade jag själv drömt om spindlar. Vi hade legat i min säng som står mot väggen, och plötsligt hade jag sett skymten av en spindel som kröp ner för min vägg. Ingen annan märkte det förutom jag, men spindeln växte ju närmre golvet den kom, och när den till sist nådde golvet så var den i samma storlek som mitt huvud. Men karln som träffat fågel-mannen sa att det inte var någon fara, och smekte min mage med insidan av hans hand. Jag tror detta var juni eller så. På nästa blad finns teorin om hur människor utan armar inte längre behöver proteser, utan istället sladdar som kan kopplas in till teven, eller inbyggda fjärrkontroller i arm-stumparna... någonting om armar och television. Vänder blad, bright eyes-citat, adresser, biljetter. Och det här:
"Det är sommarsolstånd och stillestånd i min kropp. Här låtsas jag. . .
Att jag befinner mig mellan havet och sorg, där man inte vet vad man är" tack Ingenting för de orden. På sista bladet finns en sammanfattning på det förra jag just raddat upp, och programmet till årets varieté. Välkomna.

(Han sa att fåglarna han hallucinerade om inte var hotande,
utan tvärtom; betryggande.)

fotograf: okänd för mig.

det är jobbigt att sova ensam om man inte gjort det på en vecka

Jag vandrar barfota omkring i huset, iklädd en tröja som mest liknar ett lakan.
Väggarna andas inte, inte golven och inte tavlorna och inte taket. Jag är det enda som lever här förutom växterna och de ignorerade mögelfläckarna som bor på tallrikskanterna. Hur mycket jag än försöker mig inbilla att det är något mer i det här huset, så är det fel.

first breath after coma

jag venne vaja sysslarme

Jag har en bok som ingen får läsa, förutom jag.
Den var tom från början men ny fyller jag blad på blad

hemma från emma(boda)

Emmaboda var grymt, nu är jag öm i hela kroppen och har till råga på allt dragit på mig en halsfluss, men det tänkte jag försöka ignorera så mycket som möjligt. Emmaboda var grymt.

Fina Lisa har klippt ihop en liten film från våra äventyr på Tjörn