Vad som händer när man bläddrar i en gammal anteckningsbok, man inte ville kalla för dagbok så att man lättare kunde ha med den överallt

Jag sa att åker jag tillbaks hit måste jag komma ihåg namnet på platsen "Le soleil d'or, Café Richard".

Det var tydligen kent-väder för så skrev jag i min anteckningsbok. "Otillräcklig kväll och ett huvud mot min axel". Men jag hade inte lyssnat på Kent sen jag gick i åttan och minns att jag bestämde mig för att sätta in hörlurarna i öronen och isolera mig från bilstereon och de övrigas djupa andetag. Elefantparaden fick bli min kvälls ledmotiv. Vi åkte genom de småländska våta skogarna och det enda som höll oss upplysta var gatuljusen och minnet av hur vi faktiskt kom dit från början. Själv hade jag inte en aning, jag hade mest följt med, som jag brukar. På nästa blad i anteckningsboken hade jag tagit av mig skorna och gått resten av kullerstensgatan i strumplästen. Med sten mot mina bara strumpor funderade jag huruvida jag skulle börja spela saxofon igen eller inte. (Jag har fortfarande inte tagit i den) Jag vände blad och där fanns ett recept på maränger. Jag vände på ytterligare ett blad och påmindes om den döende mannen som hallucinerade om fåglar. Pingvinkarln hade berättat för mig att hans fåglar blev större för var kväll som gick. Men nu är han död och det behövde jag inte ens skriva upp för att komma ihåg. Natten till berättandet om fågel-mannen hade jag själv drömt om spindlar. Vi hade legat i min säng som står mot väggen, och plötsligt hade jag sett skymten av en spindel som kröp ner för min vägg. Ingen annan märkte det förutom jag, men spindeln växte ju närmre golvet den kom, och när den till sist nådde golvet så var den i samma storlek som mitt huvud. Men karln som träffat fågel-mannen sa att det inte var någon fara, och smekte min mage med insidan av hans hand. Jag tror detta var juni eller så. På nästa blad finns teorin om hur människor utan armar inte längre behöver proteser, utan istället sladdar som kan kopplas in till teven, eller inbyggda fjärrkontroller i arm-stumparna... någonting om armar och television. Vänder blad, bright eyes-citat, adresser, biljetter. Och det här:
"Det är sommarsolstånd och stillestånd i min kropp. Här låtsas jag. . .
Att jag befinner mig mellan havet och sorg, där man inte vet vad man är" tack Ingenting för de orden. På sista bladet finns en sammanfattning på det förra jag just raddat upp, och programmet till årets varieté. Välkomna.

(Han sa att fåglarna han hallucinerade om inte var hotande,
utan tvärtom; betryggande.)

fotograf: okänd för mig.