Ekarnas farväl

Det är inte märkligt att allhelgonahelgen äger rum på hösten - för jag påminns ständigt om min egen dödlighet vid anblicken av de undernärda, avklädda träden som sträcker sina knotiga ben över grusvägen till mitt hus.

När jag, för några dagar sedan, såg hur träden hastigt tappade fästet om sina löv, och således tvingades se de tunna små kroppar singla hjälplösa ner mot marken kom jag att tänka på en dröm jag några nätter innan det hade haft. I drömmen hade jag funnit mig själv med femton gaddar i mina egna kupade, skälvande händer. Med en övertygande känsla av obehag hade jag sedan rört tungspetsen mot den övre delen av käken inuti munnen, och med den känt, till min förskräckelse, precis vad jag fruktat. Det var en sällsam intuition som plötsligt började spraka till inom mig, likt ett plötsligt fyrverkeri, då tungan rörde sig upp och ned över de små hålrum där tänderna skulle ha suttit. Jag vaknade innan jag hade hunnit tänka efter noggrannare i drömmen, och skötte istället denna syssla i (ny)vaket tillstånd. Jag genomförde då en liknande ritual som den jag precis gjort i undermedvetandets övertag, samtidigt som mina händer lyftes mot min blick, och jag kunde till min lättnad inse att det bara hade varit en fånig dröm.
Men när jag några få dagar senare stod där under träden och hörde deras gälla klagan, då de i sorgens desperaton gned sig mot varandra för att hitta tröst, kände jag lite av samma handlingslöshet som jag gjort när jag (inte) stått där med tänderna i händerna . Eftersom jag i drömmen också hade försökt att sätta tänderna tillbaks på plats, men misslyckats utan istället råkat sätta dem helt fel (en kindtand istället för en framtand) så vågade jag inte föreslå ekarna att göra detsamma. Min kunskap brister trots allt en hel del när det gäller ekarnas anatomi.