Någon gång sådär mitt i hösten gör man bäst i att besöka en bokskog. Jag, M och N begav oss till Habos svar på just denna plats för att fortsätta på projektarbetet.
Det var inte helt enkelt att utföra arbetet fullkomligt koncentrerad, i och med att man lätt försjönk i dagdrömmerier och fantasier, när denna skogen, lik en balsal, påminde en om hur (förhållandevis) liten man är.
Vi kryssade mellan hotfulla, (men fortfarande fascinerande) gigantiska rotvältor, nedfallna bokar, och rötter gömda under löven. De fallna bokarna såg ut som några slags enorma fantasivarelser som hade lagt sig ner på den mjuka lövtäcket för att dö.
asfint älskar bokskogar sen ajg var liten!!!
ReplyDeletehaha va menade du med giväret? på kommentaren du råka skicka från cornet asså.
puss bells! kom hit snart!
Jag har en bokskog ett stenkast från föräldrahemmet på Egnahem - om våren växer vitsippor och blåsippor i mängder i backarna. Det är något med ljuset i bokskogar! - och du fångar det fint. Och förresten, när jag var och promenerade med mamma i fredags och vi kom till bokskogen så sa hon "Åh, nu ska jag krama ett träd, jag brukar göra det, det här är mitt favoritträd!" och så kramade hon den lite snedväxta björken, länge. Jag nöjde mig med att smeka ett annat, lite.
ReplyDeleteåååh <3 vilken underbar skog, direkt när jag såg det så ba, meh de kan junte va Habo. Hur har ni lyckats hitta denna skatt :')
ReplyDeletegu så fin du är.
ReplyDeleteDu har fel. Bokskogen är alltid som vackrast under just den årstiden den är just då. Och den är vackrare än några andra skogar, för man känner Vättern, och hemmet, och dagisutflykter, och tomtar&troll, allt på samma gång. En gång satt jag i flera timmar och tittade på några små söta möss. Jag var nog inte mer än åtta.
ReplyDeletedin blogg är så fin
ReplyDelete