Vinden har påbörjat sin årliga klagan och sätter sin förtvivlan i kinderna på mig med sylvassa tänder - för att sedan släppa taget och efterlämna äppelröda avtryck, likt läppstiftskyssar, i mitt ansikte.
Detta när jag puls(er)ar hem från bussen - och jag försöker klara mig igenom den prövning som sätts på min överlevnad genom att jämföra den här vintern med den "stora (fiktiva) frosten" som Prinsessan Marousha och Orlando åtminstone klarade sig igenom - den ska tydligen ha varit den värsta av alla vargavintrar.
Så småningom får jag stänga yrvädret bakom mig med ytterdörren och känna hur min nacke och hals inte längre samarbetar med skallen - jag är lika hängig som trädgrenarna därute efter att de tyngts av snö, men knutarna som bildats vid nacken är inga som Melissa, boken, Minna-téet och köksvärmen inte kan knyta upp.
alltså, åh, melissa, åh, bells. båda så galet vackra och fina. och du bits dessutom inte.
ReplyDeleteåh. lussekatt och katt-katt. fint. och det är sant - det är kallt som satan (även här nere!) men inte lika kallt som när Themsen frös och Orlando föll för den ryska prinsessan.
ReplyDelete