bergochdalbanan

Tiden beter sig likt vårfloden dessa dagar, men när jag tar en titt på de dokumentationer jag utfört de senaste dagarna så verkar det ändå som om jag har fått en del gjort. Jag har ju till exempel agerat åskådare på balen med sofia och tittat på upp-och-fin-klädda kamrater, konstaterat, sådär på plats på andra sidan stängslet, att det hela är en banal sak, löjlig och absurd -men- inte kunnat låta bli att hänföras och imponeras när de våra kommer inrullandes i alla möjliga kreationer för att förrädiskt smälta våra hjärtan.







Jag har även hunnit med att träffa nästan hela min släkt hela tre gånger inom loppet av en vecka. Det händer nämligen väldigt mycket saker i våra liv just nu som krävs att vi behöver varandras famnar, hjärtan och axlar att luta oss mot. Det är så märkligt och tacksamt att bara kunna göra det sådär helt utan vidare även om vi inte träffas särskilt ofta, för att man vet att det är en självklarhet att kunna bli emottagen eller räddad när man bäst behöver det. Vi har så många gånger fallit nu och en av de största och varmaste famnarna som alltid funnits där finns plötsligt bara inte längre.






Och idag har jag ägnat mig åt origami. Jag lyckades knyppla ihop både en pappersask (att sätta krassen i) och en bunt med tranor, vilka i sin tur blev till en papperstranemobil av syrénkvistar och tjock tråd. Sen fick jag för några dagar sen ett himla fint brev av en viss rumänsk granne. I brevet fanns det ett litet kuvert med frön i, vilka jag idag bäddade in i jord och vatten. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av fröna