och min lekamen ersätts långsamt av ett grumligt fluidum när tankarna, hypoteserna, teorierna - även de idéer av konspirativ karaktär - har samlats till möte i en utav kamrarna inuti mitt defekta kranium (de tog det rum som stod tomt och med dörren på glänt) där de bollar olösta knutar mellan varandra, och den klassiska scenen med den förbryllade och nedgångna författaren som sliter manuskript på manuskript från skrivmaskinen och håglöst kastar de hopskrynklade misslyckandena över axeln, projiceras för mitt inre.
Men mina konspirationsteorier kan bara guppa likt ett flöte på den här grumliga vattenytan - och vara så olikt ett avslut det kan bli, och huruvida någon lurar i det outgrundliga djupa, redo att rycka till, det är mig inte bekant. Ett avslut hade suttit bra