flykt

They give us fact or fiction? I guess an even split

Min syster brukar håna människor som lägger ut för behärskade bilder på sig själva på sina bloggar, alltså bilder där man verkar ta sig själv på allvar. Hon har (nog) hånat mig ett flertal gånger. Jag är inte säker på att det är särskilt många som tar mig på allvar, och jag vet inte vare sig det är en bra eller dålig sak.
Det har faktiskt hänt att jag har varit med om tillfällen där jag tänkt berätta för någon om något som inte ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och mottagaren i själva samtalet verkar vänta på någon slags hake eller punch line när jag framfört mitt, inte för skojiga, budskap. Detta brukar medföra förvirring hos både mig och mottagaren, om inte en smula besvikelse hos oss båda.

Jag har ett par skakiga armar och en kamera utan display, fast det verkar ju gå bra för mig i livet ändå, av och till

Vad man kan göra under rasten i sin städskrubb #1

markeringspennor, och så vidare

let sommarn shake

Huset står tomt för några timmar, sedan fylls det igen. Sucka av lättnad hinner det knappt mellan bytena, och jag undrar mitt i all slags sorg om det också får slita sina rötter lite för att överleva. Det är något levande över huset, något som bekräftar för mig att det inte är ett ting, utan en varelse. Inte den typen av blodtörstig tentakelvarelse som John Ajvide låter berätta för mig, där jag hasar fram i sjukkorridorerna med min städvagn och mina skumgummitofflor (cross-plagiat, alltså värre än själva originalet. Döm mig, om du vill) utan huset är av den den djupt försjunkne, försänkte typen.














Så tillsvidare flyr jag med två tredjedelar av min familj till ett torp på utkanten till utkanten av Habo tills vi får någon "riktig" stans att bo, (hur man nu definierar ett "bo") tills det nya huset är färdigbyggt. Här är det dusch efter klockan 17.00 som gäller; eftersom varken dusch eller toalett alltså inte finns tillgängliga i själva torpet så får vi ta en minipromenad på en minut till närmsta lada där bönderna slutar jobba runt fem-tiden, och för att förhindra oväntade duschsällskap så hänvisas vi till utsagd tid.
Krassen växer, hur som helst, likt ogräs och jag hittar nya vinbärsbuskar, småstigar och spindlar varje dag. Ja, jag är knappt rädd för de små krakarna längre.

sjó skrímsli havs(vid)under

Jag, småtrollen och Den stora översvämningen utgjorde korridorerna den här morgonen

Och jag börjar föreställa mig hur de kliniskt vita väggarna skulle tyckas sänkas i den grönblå havet, som om de bara skulle ned och vändas likt en tepåse i koppen - fast i havet jag så gärna vill öppna bvc-portarna för. Sjukhussängarna, britsarna och de ergonomiska snurrstolarna skulle ge med sig och dramatiskt välta när vattnet forsat in i behandlingsrummen, de skulle hamna i en slags undervattensturbulens i det strömmande fluidum jag låtit storma in för att överta byggnaden. Även jag skulle bli tvungen att ge vika, ge mig hän, för den syndaflod som snart trängt sig genom alla portar och fönster inuti byggnaden. Mitt hår skulle blandats med sjögräsen och tången som virvlat genom korridorerna, armarna skulle ha slagits ut, bänts isär när vattnet rusat mot mig för att ge mig mitt sista obarmhärtiga famntag

Mexican wrestlers suspenders in air /bloggrape

Blograped , DOH-RAH!

Ett berg dit hon brukar gå,

Efter att snabbt och enkelt skruvat ihop en plåt med cornflakeskakor (eller häxgodis som min ömma moder kallade det för när vi var barn) tog Fröken Julie med mig djupt in i Tokarps skogar och ängar. Vi begrundade och beundrade den vackra Vattenlednindsområd-skylten, vars ytas storlek antagligen inte, vid själva tillverkningen av skylten i fråga, diskuterades tillräckligt noga för att en överenskommelse om huruvida ett simpelt "e" skulle kunna få plats på skylten, ägde rum.




Vi tog oss igenom höga gräs och stora ängar, där det nästan var omöjligt för kameran att undslippa solreflexer.

Så småningom slog vi oss ned på en mossklädd sten och åt våra bakverk och drack vår mjölk ur plastglas med djurmotiv på. Jag fick orm, Julia; ko.

omnom



Alldeles för snart fick jag ta bussen hem mot Habo i skymningen, som den hårt arbetande kvinnan jag är så går jag ju ändå upp vid halv fem om morgnarna. Suck.