Dimman böljar utanför mitt fönster. Oktober har svept sitt sista glas och november fäller långsamt ut sina klor för att ta fäste vid marken där vinterns svala andedräkt får löven, vars ryggrader vi med ett knastrande ljud bryter under däcken på cyklarna, att krulla ihop sig och stelna i tidslöshetens krumbuktade och förvridna ställning. Likt förtorkade insekter och fågelns förlorade fjäder ligger bladen stilla på marken i väntan på nästa sus att segla dem i rätt riktning.