rummel

Den nytryckta dagstidningens svärta kysser mina fingertoppar och bildar kryptiska meddelanden på min axel när jag rör vid den. Inte längre kan jag urskilja ljudet av fågelkranier som krossas mot glasrutor, och det betraktar jag som en insats. Men när hennes tunga andning hörs genom elektromagnetiska vågor, satelliter och basstationer för att sedan omslutas i mitt svalg så sjunker ansiktet mellan insidorna av båda händerna och jag vaknar med veck i ansiktet och på vaderna efter att i drömmarna ha snärjt in mig i något jag aldrig kunnat ana bara var mina egna skrynkliga lakan. Han sitter framför mig i bussen och bär en urtvättad gammal t-shirt, precis så urtvättad att man kan ana ryggkotorna bölja under det tunna, nästan genomskinliga tyget och jag är beredd för varje kullerstenskant som bussdäcken träffar, att påsarna under hans ögon och de röda vitorna ska splittra glasrutorna och då stryker allt med. Vi kommer att bli tappade på det sista vi har kvar för att fylla ut några arma plastdunkar i garageförrådet. Sy igen köttet i plyschen och fäst träknappar vid irisarna.