pajas - ack ja, schajas - ack ja.

ATT LE PÅ BILD:
 

är en konst. Kanske inte en särskilt ädel sådan, men ändå.

Jag vill tro att jag alltid har varit bra på att vara själv.

  Ja, jag trivs egentligen ganska så bra med mitt sällskap, vi fungerar ofta riktigt bra ihop, jag och mig. När jag bodde hemma så kände jag så många nätter att det var väldigt skönt att bara vara ensam i huset, inte så att jag inte ville att mina syskon eller föräldrar skulle vara hemma, men för att liksom ha lite kvalitetstid med både mig själv och med huset. Och det skadade inte om jag fick vara ensam under längre perioder.  Även om jag fick sova ensam med en mörk vind ovan mig, och en lika mörk källare under mig så fanns alltid  bekymmerslösheten, för jag kunde var vägg och hörn, vrist och led utan och innan.

Men ibland så finner jag att delarna inte sitter på samma plats. Lederna rycker, vristerna vrids om och ryggen böjs.

Jag tittar på mig själv och hittar bara någon slags främmande dubbelgångare. Och hon tittar på mig där jag sitter i fårskinnsfåtöljen och hon får lov att förklara för mig hur det är jag fungerar eftersom jag inte är helt övertygad om att jag själv förstår. Hon ritar listor och diagram på baksidan av deklarationer och kvitton för att jag i min tur ska nicka frånvarande och visst begriper jag vad det är hon säger där hon sitter bakom sina rektangulära glasögon. Jag vill bara hemskt gärna, tack ja, fortsätta klara mig på egen hand och lista ut själv under vilken soffkudde som pusselbiten har försvunnit under, i hopp om att kunna pusslas ihop. Igen.




Ja, jag åkte hem över en dag mest för att titta på pappa-fotografiet från tiden då han fortfarande hade lockigt blont hår och då hans bästa vän var en godsedjurshund

Kikade på morfarsbilden som gammelmorfar knäppte när de fortfarande bodde i Tyskland under det tidiga tjugotalet. Morfar är pojkvaskern som sitter längst fram. De andra är glada tyskar och jag vet att någon av grabbarna i mitten blev militärofficer när han blev äldre. Alltså under fyrtiotalet. (Då min morfar bodde i Sverige igen) Host. Alla i släkten jag frågar verkar ha förträngt vilken typ av officer han agerade som.
Jag klappade ömt på Melissa som gått och blivit gammelkatten. Hon levde, till min stora lättnad, ännu.

Och på ett kick är jag tillbaks till studentstaden och råkorna färgar den vanligtvis gråa himlen svart. Det är ett hoppfullt svart jag ser när jag lutar nacken bakåt i den öppna bilrutan, för jag har fått min ryggrad öppnad, tappad på kotor och jag har laddats om för att kunna hålla ryggen upprätt i hur länge som helst känns det som.  Tills vidare befinner jag mig i ett knäkrypande läge och letar vidare i soffkanten.

För några dagar sedan vaknade jag upp, tittade ut ur fönstret och såg det här:


Så vi tog på oss varma kläder för vi ville ju så gärna säga hej...



klappa och känna lite




Lund hade plötsligt blivit nästan aggressivt vackert så vi gav oss iväg på vandring



I en av hästhagarna finns det en sjö som många använder som skridskobana såhär års. Idag var vi ensamma om att gå på vatten



Och viden sov ännu (och ja, det är en hästfigur man väldigt väldigt suddigt kan ana i bakgrunden)




Sedan tog vi oss upp för St Hans backar och hittade däruppe två stycken svarta sopsäckar. Perfekt, insåg vi, och åkte pulka ner

Efteråt såg kameralinsen och jag ut såhär

Karins Konstgrepp

Håll i er nu för nu tänker jag nämligen göra reklam. Eller, jag tänkte ge er ett tips på en av de få bloggarna jag läser och som jag verkligen, verkligen aldrig tröttnar på. Karin Janssons: Karins Konstgrepp
Klickar ni på länken ovan så hamnar ni också på en av hennes utlottningar/tävlingar, och läser ni inlägget så kommer ni också snart att förstå varför jag valde att göra reklam för hennes blogg just idag. Jo, det är ju ett av kriterierna för att man ska få vara med och tävla om ett av hennes konstverk. Jag är inte den som vanligen hoppar på olika bloggtävlingar sådär, men så fort hon har en utlottning av något slag så försöker jag, i alla fall. Det har ju inte gått särskilt bra än så länge men prova ska man ju i alla fall. Dessutom har jag inget emot att göra reklam för hennes blogg eftersom jag gillar den så förbaskat mycket! Hurra!

Kylskåpspoeter

Igår var det överraskningsfest för min kära syster. Jag och karl'n anlände till lägenheten ett par timmar tidigare för att hjälpa till med förberedelserna, men som regel alla gånger då jag kommer hem till någon som smyckar sina kylskåp med poesi, så var jag naturligtvis tvungen att avsäga mig från all sorts förberedelser, och istället pynta deras kylskåp med all typ av poesi. Då föll det sig liksom naturligt att när Johan några timmar senare senare den kvällen anlände till nästet (och efter att min syster fått en oväntad entré av ett tjugotal ungdomar som sjunger ja må hon leva, och kanske också efter ett par öl i sig) också anslöt sig till kylskåpspoeterna (som från början bestod av först mig, och sedan också karl'n)
såhär blev resultatet efter en kväll med kylskåpspoeternas sällskap.

bör tilläggas att det inte finns några grammatiska regler när det kommer till kylskåpspoesi

Idag fick jag ju världens roligaste paket från Usa, eller, från Remi (här har ni hennes blogg, och här har ni hennes webshop!) som printade en utav mina teckningar på några linnen, och bestämde sig för att skicka tre provpar till mig, tjoho!

det här ska vara en gif. venne om den funkar
jag saknar six feet under-david