Jag vill tro att jag alltid har varit bra på att vara själv.

  Ja, jag trivs egentligen ganska så bra med mitt sällskap, vi fungerar ofta riktigt bra ihop, jag och mig. När jag bodde hemma så kände jag så många nätter att det var väldigt skönt att bara vara ensam i huset, inte så att jag inte ville att mina syskon eller föräldrar skulle vara hemma, men för att liksom ha lite kvalitetstid med både mig själv och med huset. Och det skadade inte om jag fick vara ensam under längre perioder.  Även om jag fick sova ensam med en mörk vind ovan mig, och en lika mörk källare under mig så fanns alltid  bekymmerslösheten, för jag kunde var vägg och hörn, vrist och led utan och innan.

Men ibland så finner jag att delarna inte sitter på samma plats. Lederna rycker, vristerna vrids om och ryggen böjs.

Jag tittar på mig själv och hittar bara någon slags främmande dubbelgångare. Och hon tittar på mig där jag sitter i fårskinnsfåtöljen och hon får lov att förklara för mig hur det är jag fungerar eftersom jag inte är helt övertygad om att jag själv förstår. Hon ritar listor och diagram på baksidan av deklarationer och kvitton för att jag i min tur ska nicka frånvarande och visst begriper jag vad det är hon säger där hon sitter bakom sina rektangulära glasögon. Jag vill bara hemskt gärna, tack ja, fortsätta klara mig på egen hand och lista ut själv under vilken soffkudde som pusselbiten har försvunnit under, i hopp om att kunna pusslas ihop. Igen.




Ja, jag åkte hem över en dag mest för att titta på pappa-fotografiet från tiden då han fortfarande hade lockigt blont hår och då hans bästa vän var en godsedjurshund

Kikade på morfarsbilden som gammelmorfar knäppte när de fortfarande bodde i Tyskland under det tidiga tjugotalet. Morfar är pojkvaskern som sitter längst fram. De andra är glada tyskar och jag vet att någon av grabbarna i mitten blev militärofficer när han blev äldre. Alltså under fyrtiotalet. (Då min morfar bodde i Sverige igen) Host. Alla i släkten jag frågar verkar ha förträngt vilken typ av officer han agerade som.
Jag klappade ömt på Melissa som gått och blivit gammelkatten. Hon levde, till min stora lättnad, ännu.

Och på ett kick är jag tillbaks till studentstaden och råkorna färgar den vanligtvis gråa himlen svart. Det är ett hoppfullt svart jag ser när jag lutar nacken bakåt i den öppna bilrutan, för jag har fått min ryggrad öppnad, tappad på kotor och jag har laddats om för att kunna hålla ryggen upprätt i hur länge som helst känns det som.  Tills vidare befinner jag mig i ett knäkrypande läge och letar vidare i soffkanten.