Intakt med mitt humör skiftar Lund och körsbärsträden i färg och jag hinner inte med.

Måhända fungerar omvärlden exakt som den ska, och har precis den effekt på människor som den ska ha den här tiden på året och trots att dagarna känns flera år längre och flera ton tyngre än vad de brukar så hinner jag inte med.

Tystnaden är opålitlig numera

 Jag försöker vara ensam i den och med den och minst ett par gånger per dag, men varje natt måste börja med att jag domnar bort till Jad Abumrads och Robert Krulwichs röster på Radiolab. Tystnaden är sig inte lik när vi inte längre delar den sådär behagligt som är det bästa sättet att uppleva tystnaden på. Tystnaden bedrog mig. 

I mitt halvfärdiga rum där de halvhjärtade försöken till att dölja den hudfärgade linoleummattan består, där min mossgröna soffa är det jag längtar till mest om dagarna, där böckerna står, i brist på hyllor, uppradade i högar och delvis får agera möblemang, där  plastpåsar får agera krukor, och där jag får agera hemmastadd - där är jag som mest påtaglig i min egen existens och här är du som mest frånvarande.