En van gest som innebär handryggen mot buken och den andra väl och vant placerad med insidan mot ryggtavlan. Men spegelbilden därinne stirrar under lysrör fortfarande lika granskande tillbaks på mig som jag på den - i någon slags tävlan om att vara först med att grimasera. Först med att skrämmas, först med att resignera, gå därifrån och lämna spegelglaset åt vitt kakel. Men därinne pryder alltid tandkrämsfläckarna mina kinder och därinne är axlarna alltid ett par centimeter högre än vanligtvis och därinne är jag aldrig rädd för ögonkontakt. Vilken bedrift - jag har lärt mig att möta mig själv.

    Men det är när när kullerstensstaden har tapetserats av magnolia-och körsbärsblomblad som jag knäpper upp några knappar, lossar på snörena och låter fönstret stå öppet tjugofyra timmar om dygnet. Deras käkar i mina kupade händer skakar och jag tänker på sammetsgardinerna jag aldrig har råd med. De skakar och jag tänker på vad det är som saknas härinne. Vad jag saknar Därinne.