Jag sov tretton timmar inatt.

Kom hem från Emmaboda igår och anlände hos jesper på eftermiddagen, han stod ut med mitt omedgörliga humör och bjöd på pannkakor och vi tittade på skojfilm fast jag somnade mitt i den och när jag vaknade var klockan plötsligt ett. Och så fick jag varm macka, som ett trött barn vid frukost på morgonen. Glad som ett barn. Separationsångesten är påtaglig som sig bör och blåmärkena likaså.
Det var en bra festival.

Jag kommer hem till ett mycket tomt hus och väntar på att få åka till havet, väntar på att få krama om de mina, väntar  på att veta, och luften speglar mitt humör för det hänger och är grått och trött och blött, fast skiftar. Det skiftar, och jag känner mig tung och trött och entusiastisk ibland och oerhört oentusiastisk ibland. Ikväll kommer en brunbjörn till huset vilket antagligen är precis vad jag behöver. tur det.

call your boys - Iron and Wine + kraffs

vad jag har för mig ibland

Jag åkte till Tjörn över helgen och det här var den enda bilden jag hann knäppa innan kamerabatteriet bestämde sig för att dö. Johan övar golf inne i stugan och Karin utövar högläsning ur en gammal Kalle Anka-serie.

På lördagen var vi hur som helst på träbåtsmässan i Skärhamn, det var sådär roligt eftersom det mest bara kryllade av människor, så jag tog mitt gäng under armen och vi pep iväg till den gamla smedjan uppe på berget vid akvarellmuseet. Just den lördagen hade de loppis i smedjan, och jag hittade den här för tio kronor Sen kom vi hem igår, och, ja. /// lol blrlblblb för övrigt har jag glömt att påpeka att jag har en tumblr. Egentligen är den väl mest till för min egna skull, och sådär typiskt klyschig med gifanimationre och bilder på saker som jag tycker om och sånt. Hur som helst heter jag Bellskling där.

utkast

Vi sitter på tåget hem och Sam Beam och vyn över fönstret ger mig gåshud över armarna. Det är skogen och träden i skongen, deras höga stammar är iklädda murgröna och det är så vackert på andra sidan glaset att jag önskar att jag inte hade någon impulskontroll så att jag kunde trycka på nöd-stoppknappen, bända upp fönstret och hoppa ut.

Vi ser en rostig gammal cheva och jag säger tänk om vi skulle ta och åka genom Usa, åka söderut och uppleva träsken i New Orleans, hillbilliesarna på sina verandor, prärienätterna under bar himmel, åka vidare mot väst och ta oss till chihuahuaöknen och sadla varsin häst.

Sen säger hon lite nonchalant att hon såg dig här en gång och jag önskar där fanns nöd-stoppknappar till mycket

Albus

Ibland är jag valpvakt åt Susanna och Gustav

Och när valpen sover kan jag beundra jordgubbsplantan,

grannskapet och känslan av diskbänksrealism som sköljer över området när himlen öppnar sig

Rita kan jag passa på att göra, här får ni se två exempel på det


Följt av tre exempel på sovande valp

elfte juni

För ganska så länge sedan, elfte juni, för att vara exakt, så förtärde vi, något bakfulla minns jag det som, citronmarängpaj i Skillingaryd och firade Emilie. Vi sörplade dessutom i oss en alldeles tokigt god kantarellsoppa innan, ett av de helt klart bästa smakminnena från i Juni, åh, vad god den var.









Och nu är jag tillbaks till studentrummet och unnar mig lite bearnaisesås ibland på sin höjd.

Och återigen handlar det om att komma iväg, komma bort.

den 1 juli.
Mot havet.

Bussens innanmäte andas tung imma på fönsterrutorna och därutanför är världen fortfarande varm, fuktig och blöt precis som ett öppet sår och jag hoppas det såret infekterar mig väldigt snart.

Skogarna ser trötta ut när vi åker genom dem och hastigt hälsar jag igenkännande åt vilddjur som hamnat på fel sida av viltstängslet.

 

 Utan ett uns av spårbart vemod i kroppen är jag nu på väg bort från deras sköra ord om natten som om morgonen förvandlats till frukosterbjudanden jag vet att ingen av oss är särskilt genuint intresserade av att dela på. Jag tackar nej och omplacerar min hand från deras ryggtavlor till att sträcka mig efter väskan och jackan.  Tänker att vi är väl inte riktigt gjorda för att se varandra riktigt så klart, och det hade väl varit trevligt med lite kvalitetstid, det är ju alltid trevligt (men sanningen är den att i åtta fall av tio så är det aldrig ens lite trevligt)

Jag omplacerar mig själv – byter av och känner av, ser var verkligheten slår som hårdast, var den slår in och var den inte hittar mig. Känner av och stämmer av. 

Så befinner jag mig vid havet och plockar jordgubbar vid Sibräckas plantage, om kvällarna är vi många vid matsalsbordet och det är såhär jag minns det. Där borta står tiden stilla och varje gång vi kommer dit på somrarna är det som om alla funnits där sen sist vi sågs. Att vi bara tagit en paus från en verklighet till en annan.

5 juli
Men så hamnar vi på vägarna igen. Ur, den här gången, bilrutorna ser vi hur Måsarna byts ut mot Lövsångare och hon tar mig på så många omvägar hon kan för ingen av oss vill väl egentligen byta ut den verkligheten hon trivs bäst i mot den nödvändiga. Vi åker på så många krokiga landsvägar och avfarter hon kan hitta, och då och då stannar hon och pekar på något gammalt hus hon för länge sedan hade en närmre relation till.  Jag tänker på Monstrean i mitt studentrum som antagligen har vissnat vid det här laget, och får plötsligt bråttom med att komma hem. Ibland handlar det bara om något så enkelt som att få komma hem.