om hat

Ibland tänker jag på dig

Ibland tänker jag, att hade jag sett din figur uppenbara sig i verkliga livet igen så vet jag inte vilken sinnesstämning som hade bränt som hetast inom mig - avsmak eller hat.
Ibland, när jag hör ditt namn uttalas verbalt, är den första bilden som projiceras inom mitt inre en rak höger riktad rakt åt din perfekta haka. Som en gif-animation på loop. Slag på slag.
Ibland får minnena av dig om konversationerna vi hade, de jag tvingats minnas utantill, mig att vilja gråta av ilska.
Ibland, när någon frågar om dig, så förstörs idén om att jag har förträngt, och jag skojar om dig som om du var rolig, som om du ens nådde upp till att kunna bara vara ett dåligt skämt.
Nästan jämt vill jag bara låtsas som om jag inte var med om dig, som om ingenting hade hänt, som om du inte fanns, eller som om du inte rörde mig ur ryggen över huvud taget, som om du bara var någon  jag träffade på en hemmafest en gång för längesen.
Precis varje gång jag tänker på dig, önskar jag att jag gjorde vad som helst förutom just det.

Och hon tittar på mig från sin plats på badkarskanten, där jag sitter på toalettstolen och vi har låst om oss. Jag tänker att jag inte vill ägna hennes dyra tid i Sverige åt att prata om något så trivialt som det här, men hon  tar min hand i sin och ber mig att berätta. Och så gör jag det. Och idén om att jag har förträngt, eller snarare - lögnen - försvinner och lämnar mig lika naken som ögonlocken på mig efter att jag ryckt bort kvällens halvtaskiga lösögonfransar. Men så lägger hon orden som filtar över min nakenhet, skyler det vidöppna och istället värmer. Säger att det är okej, och så nickar hon åt mig, och jag vrider om kranen och låter hatet få rinna ur alla mina porer och droppa av vid tåspetsarna.