27 June 2012

kommer hem, äter två bullar och dricker ett glas mjölk. Har varit hos Minna och Oskar i Målen och vi har badat fötterna och händerna i sjön där och ätit lasagne på balkongen och druckit te under trappan och, och, och jag mår lika bra som ett väldigt välmående barn fast bättre än så för jag har saknat henne till döds och fått träffa henne och det måste jag bara komma ihåg och få ha här

#mittilivet

26 June 2012

I like these calm little moments before the storm

Det är bara regndropparna som pryder våra kinder när vi står med våra kroppar utfläkta inför den öppna, dundrande himlen - hur den träffar oss varenda gång.
På fel gator i fel stad saknar jag Lundakullerstenen till döds när jag är ifrån den. Jag räddar mig med att tänka att den också blir träffad varenda gång. Att regnet störtar lika ursinnigt där som på mig när jag är ifrån den. När vi är ifrån den.
Och på fel gator i fel stad försöker jag åstadkomma ett ledmotiv för dagen - ett vardagsackompanjemang för att klara mig genom dagen, och visst lyckas jag nätt och jämnt med artificiell hjälp till hands - ett par hörlurar och valsång däri fortsätter jag gatan fram och tänker att mina förbipasserande också försöker hitta land. Att de också kommer att bli strandsatta, eller kanske redan är. När mitt enda mål för dagen är att förbipassera så flytande jag bara kan.

Och på kvällen hänger jag av mig köttkroken i garderoben för att domna bort i den uppblåsbara historien som får agera säng medan jag är borta. Monstrean är inte här för att försäkra mig om beskydd över natten, hur dess djuriska uppsyn ska skrämma bort allt som kan verka hotande om natten, och jag tänker att det första jag ska göra när jag kommer hem är att vattna den. Jag tänker på hur dålig jag är på att skrynkla till lakanen sådär som man gör när man är två och samsas om en god natts sömn på för liten yta, och till min besvikelse vaknar jag varje dag utan röda veck på armar och ben. För under fingertopparna kyler jag en annans hud som sitter stramt åtspänd över knotorna. Därunder böljar ryggmärgen och jag förväntar mig alltid en darrning, en skälvning, ett tecken på livsform när mitt svala möter det varma. Men du är avkopplad och jag får ägna mig åt att urskilja siluetten av hårstrån att klyva förutsättningslöst. Placerar min nacke mot en arm och jag börjar helt klart bli bättre på den här sysslan. Denna skeva konstart.

Jag försöker förhålla mig till det faktum att jag sällan är närvarande när jag är på plats. Jag nickar medhållande på rätt ställen för att inte ett dyft ska uppfattas. 

18 June 2012

Bussdvala


Och jag hamnade väl i något slags töcken.

Klockan är 19:49 och busschauffören på vägen ner är mer vitsig än den på vägen upp, den här beskriver vår första hållplats, Hestra, som något majestätiskt mitt i grådisdimman som fullkomligt sköljer över oss när bussdäcken vaggande tar oss upp för bergskanten. Vi passerar blöta och hängiga hus, några få av dem är prydda med gul-och blårandiga girlanger och ballonger i samma färger. De ser tämligen ynkliga ut bredvid de grå stenfasaderna. Som om färgerna misslyckats med sitt syfte och tvingats lämnats kvar i förnedringen.
Vi är i Smålandsstenar och i tanken blandas Charlyn Marie Marshalls kraxiga röst med de ensliga tallarna som står ojämnt utplacerade i kalhyggena och once I wanted to be the greatest och de minst lika ojämnt utplacerade röda stugorna, de blöta tunga grankvistarna och mina tunga ögonlock.  Och jag hamnade väl i någon slags dvala.

Jag tänker att ett år av ganska övergripande förändring har lärt mig att hantera mig själv, och jag tänker att nu skulle du allt se mig.

Molnen är tunga och trötta och han bredvid mig tar varje chans och stopp han får att röka sina cigaretter och med huvudet i en minst lika onaturlig som obekväm vinkel tittar jag efter rovfåglar på alla-år-och-bilfärder-med-fågelskådarmamman-manér. ”Ska ni inte skaffa en sådan där’ fönsterruta i taket så ni kan se fåglarna ordentligt” frågade någon efter att ha åkt en längre bilfärd med min mamma. Och antagligen efter att ett antal gånger har blivit påvisad att sträcka ut halsen så långt som möjligt ur fönstret för att lyckas utröna vad för slags fjäderskrud fåglarna däruppe kunde tyckas ha.  Fågelboken ligger i handskfacket. Den ligger alltid i handskfacket.

Och jag hamnade väl i något slags töcken.

Klockan är 22:44 och vi är i Helsingborg. Den nya busschauffören från Halmstad pratar bara i mikrofonen när han måste, den förra sa hoppas vi ses någon gång i framtiden. Till hela bussen sa han det, på ett ganska så ironiskt vis, och det var bara jag som hånskrattade till och det är nästan helt mörkt utanför mitt trygga bussfönster för molnen skymmer det lilla hopp av ljus som månen möjligen skulle kunna tänka sig att dela med sig av såhär på nattkvisten.  Once I wanted to be the greatest, sjunger Charlyn Marie Marshall och We lived on bars and danced on tables och it’s nothing like living in a bottle, kraxar hon och efter en dag av hennes kraxande som ackompanjemang och ledmotiv får snart kraxet från Råkorna i Lunds ersätta min natts soundtrack. Istället för hennes Cat power blir det fågelmakt åt hela slanten och jag undrar om de också kan sjunga om att dansa på bardisken, och någonstans på vägen somnar jag och i tanken blandar jag olika krax med de ensliga tallarna och min trasiga säng som jag så skevt saknar.  Jag tänker att nu skulle du se mig.


will you still be around
when they put you six feet underground
will the big bad beautiful moon be around

Och jag hamnade väl i någon slags dvala

helgshemvändaren och gårdsfest hos Jesper

Förra helgen åkte jag upp till Jönköping för ett par dagar, och det föreföll sig liksom logiskt att jag skulle svänga förbi Jespers innegård för att konsumera grillad halloumi, vin och hembakat bröd.

först stannade jag förbi Cornelia och lämnade av lite väskor, tittade på det ambivalenta vädret från högsta våningen, och pratade om allt på en gång som hänt sen sist vi sågs. Niklas, Emilie och Jonatan var där!   PhotobucketPhotobucket Och sen hamnade vi hos Jesper. här är Nils, Jesper och Olga. Photobucket Cornelia och Niklas Photobucket Carl, Mikaela och Simon Photobucket Ja, och så Jonatan där i hörnet Photobucket Nils och Julia! Photobucket Photobucket Photobucket Photobucket Emilie och Jonatan Photobucket

07 June 2012

En slags uppdatering

Och nu då?

Numera dricks det rom inne på studentrummet om kvällarna och jag börjar undra om mina kära korridorare bara ljuger för grannsämjans skull när jag frågar dem om det hörs genom väggarna när vi skrålar på gitarren och på stämbanden in till morgnarna. I lördags hade vi en slags sista tentan-fest hemma hos min vän Martin som bor på den mest idylliska av platser i Örtofta. Det var så vackert att det gjorde fysiskt ont när man körde igenom den lilla stentunneln och ut till deras kollektiv. Där fanns sjöar, gigantiska ekar, påfåglar (!) , musikinstrument, kråkslott, och att få rulla sig i sommargräset om natten är något jag längtat efter djävulskt länge.

   Och här sitter jag ibland  i min mossgröna kärlek till soffa och grubblar över vad jag ska göra i höst - för någon vecka sen ekade mitt brevinkast inte lika tomt tillbaks till mig som det brukar, utan istället fick jag ett brev som sa att jag får läsa på Kvarnby seriehögskola om jag ville det, och allt blev plötsligt väldigt omvälvande mitt i slutspurten på tentaveckan, så den tentan var väl inte min mest välskrivna. Ungefär samtidigt fick jag reda på att jag för brödfödan ska måla fönster och kofållor i den idylliska lantdelen av Genarp i sommar. Kravet för att jag ska kunna jobba är: "ja, det måste ju vara soligt ute". Så det känns väl mer än ganska så bra att få prata med kor och katter samtidigt som man målar, samtidigt som man tjänar pengar, samtidigt som man utövar fysiskt arbete. Hederligt arbete. (Och samtidigt som jag får stanna i skåne under sommaren)

I helgen tänkte jag åka till Jönköping en sväng och sälja min saxofon och försöka omvandla de pengar jag kan krama ut från mitt lilla instrument till sensommarplaner - jag inser precis att jag inte varit i Jönköping/Habo sen i vintras (sen dess har mor och far lyckats få upp ett gärsgårdsstängsel, och nu har jag fått lära mig att det i princip är olagligt att riva ett sådant - river man ett gärsgårdsstängsel så måste man lova att sätta upp ett nytt någon annanstans. En helt underbar regel, och lite märklig parentes) men ser inte direkt det faktumet som en förlust. Dessutom får jag krama på min, från Amerikat hemkomne, Nils, och på mina popdjur och på mina föräldrar, min uggla till katt och min lakritssäl till hund. Och tja, äta gratis mat, vilket man aldrig uppskattar så mycket som man gör när man inte varit hemma på ett halvår.

04 June 2012

en dekadent borgarfrukost

Idag bestämde jag och Jonathan oss för att ha något så absurt som en riktigt borgerlig frukost i den gravade Netto-laxen, Netto-mozarellans och Netto-minibaguettens tecken. Photobucket
Min avsaknad av stolar och bord vägde ändå upp absurditeten och försatte situationen, när allt kom omkring, i en helt okej studentrimlig anda. Photobucket Sedan - matkomeackompanjemang av Clementine och Joel Photobucket