Elliott smith och Wes Anderson

men in suits. wants their suits to suit you too

jag hart blint följt min intuition och gett mig av härifrån för lite variation.

Jag befinner mig alltså på en ö och är då - uppenbarligen, omgiven av vatten.
Saltvatten, och här stannar jag nog en vecka eller två till. Det är rättså fint.
såpass väl trivs jag
Ed Sullivan är fin han med

nattord

Vi har satt betyg på oss själva
och strålkastare på varandra.
vi vill vara unika,
men inte ensamma
om att vara just det

ur Flugpojkens huvud

Ilskan har lagt sig som en hinna över kroppen.
Jag kan känna den mot fingertopparna när jag sliter
i huden för att hindra skriken att krypa upp ifrån magen
och ut över nattluften. Över människorna som bor inuti den.

Jag har börjat tveka inför existensen av mitt tålamod - där finns inget,
jag svär. Och sen svär jag (bokstavligt talat)
för att jag saknar förmågan att utstå denna väntan
Väntan på ett svar, en hand mot en kind
Väntan på vadfan som helst, egentligen.
en bekräftelse på att jag är.
jag kräver i princip ingenting

Jag kommer springandes som ett barn med tappade mjölktänder i händerna
och möts utav ett bortvänt ansikte som säger:
- senare
snart kommer jag att leva som en parasit



Flugpojken tar tag i sina drömmar och i sin mask

/ur flugpojkens möjliga dagbok/huvud

(han finns längre ned på sidan)

Drömmen om att slippa drömma

Bara en bedjan,
ett hopp eller ett
desperat skrik ifrån en uttorkad hals
som förut bara användts till att
sucka i trånanden











handen som tidigare rörde sig runt svart hårdplats och rattar och objektiv och linslock
kommer nu - fram till att spegeln i kamerahuset är lagad - umgås i sällskap
som papper och pennor och radergummin och pennvässare och brevpapper.
Och baksidan av kuvert.
Som förut alltså, bara lite extra mycket.

flugpojken (inte klar dock)

Flugpojken

I don't do mornings

Such is life

it's your naked body on white velour,
But there's no feeling
Just weight on you.

bara. ingenting

Jag vill kunna uttrycka mig ordentligt för en gångs skull,
men som vanligt så blir det bara saker i mig som rinner ut
i fingrarna och ut över tangentbordet. Och blir inte
beskrivna på nåt utförligt sätt alls.

Saknar att vara relativt liten och att bli omhändertagen av systern,
att lyssna på "tralala lilla molntuss" och "tunnelbanan" på högsta volym till hemmagjorda milkshakes.

Jag kan inte tala spanska längre

Och jag älskarälskarälskar att vara ensam hemma
och inte få dåligt samvete för att jag struntar i saker
eller glömmer saker, för jag glömmer och kan inte berätta
för mig själv vad jag har glömt.
Och det är något utav det bästa jag vet.

Song no.6

It would be so easy
To sing a sobby pink song about you

Och jag vet inte vad det är som känns längre.
Kanske är det intet, tomheten som ändå (paradox)
fyller upp känslan av obehag inuti mig.
Jag kan inte skylla på stress längre,
som om jag någonsin kunnat.
Stress - det var ett bra ord ändå

Just nu (8)

Year of the cat

"Locked in a room it is small it is not

It is empty and cold so you fill it with thoughts

Of a wonderful nature. and various size you doubt

you could think your way out"

klicka för
morrhår längs
kinden




























Varelse i svart.
kamouflage som natten.
Enda färgklicken i livet
är den förbaskade katten

underambitiös dag.