Jag skrider genom skolkorridorerna den här fredagsmorgonen. Inte för att det är en särskilt graciös uppsyn eller så - nej - utan för att jag av någon anledning i morse inte vaknade när min mekaniska lilla vän knirrigt sa åt mig att göra det. Vi har hamnat i en dispyt, den och jag - eller - vad man nu ska kalla det för när ens ting inte uppnår till ens förväntningar. Jag får väl helt enkelt börja sova med min lakrits-säl till hund eftersom jag på senare dar' kommit fram till att vi båda vaknar ungefär samtidigt - dock av helt olika anledningar, dessa också skälen till kontrasterna på våra morgonhumör. hon; glad, fullt medveten att det vankas frukost - jag; tystlåten, morrandes (jag liknar nog mer än hund om morgonen än vad hon gör) och skäller på allt som inte är en egg-in-a-basket.
Jag har ännu inte lärt mig schemat till aulan i skolan, men vetskapen att flygeln därinne aldrig flyttas utan bara står där den står, ligger i mitt bakhuvud för jämnan och knorrar åt mig lite då och då. För kanske finns det inget bättre man kan göra under håltimmarna, än att sitta på en knarrig pall och spela, på pianot, de få visorna som ändå låter hyfsat bra när man lyssnar på egen hand. Eller kanske är det bästa att låta dagdrömmerierna filtreras med tankarna som ljudet av mina egna steg mot trägolvet skapar. Det finns ju så mycket man kan låtsas.
