[ Yann Tiersen really IS a genious.]

Vädret är ilsket och regnet störtar mot marken,

Himlen är ett enda stort hagelgevär och vattendropparna

är ammunition. Siktar, laddar och avfyrar. 

Ja, världen lyckas verkligen att smitta av sin ilska 

på oskyldiga människor, som invånarna i den här staden.

Vad trötta vi är på varandra

Tänk att människor man aldrig förut mött kan göra en så glad

Paradox

Jag brukar nämligen själv vara orsaken till att saker går sönder,

Mina händer har en tendens att vilja röra sig fritt, överallt.

Förhastat. Fingertopparna snuddar glasvasar krukor och tunna hjärtan.

Och efter en tiondels sekund har de hunnit komma ur balans

och falla handlöst mot en säker avrättning. 

Plötsligt är det min tur att brista. Så ovant och verkligt.

Jag hade aldrig varit huvudpersonen i min egna film.

För det är ingen vanlig dag,
Nej det är Lisas födelsedag
hurra, hurra, hurra!

Jag vill tro att mina fötter koreograferar nya danser varje dag
trots min kännedom, om att mina steg egentligen
styrs slumpvis av symfonier som fåglarna komposerat,
Så gillar jag ändå tanken av att mina steg skulle vara
avancerade, att det såg skickligt ut.
fastän detta vetande, dras jag in i musiken och dofterna av våren
och de gör det hela lite svårare för mig att flyta in i
verkliga livet (där egentligen ingen hör hemma)

Och rättkänslan tippar på tå runt mig,

dess försök att vara diskret går åt helvete,

hur skulle jag kunna undgå mitt eget samvetes

gigantiska förstoringsglas?

Jag vet att jag är paranoid, 

Men jag kan inte vara lugn när min fantasi

sträcker ut det jag vill tro är sina armar,

kastar sig över gränslandet, av saker man får

och inte får fantisera eller drömma om.

Där inne, i  mitt huvud talar rösterna till varandra

Så tyst att jag endast kan ana att jag hör dem.

Pansarsköld

Plötsligt är det som om världen spricker upp i ett leende

då  de vita sköldarna som så  naivt etsat sig fast i asvalten börjar mjukna 

och smälter bort i samma takt som den övriga världens skratt.

Och så fort strålarna kan, flödar de från alla hörn och speglar sig

i havet och sjöarna, fönsterglasen och ögonen. De vet om att de är eftertraktade.

Solen tycks stryka städernas tak, mina steg styrs inte längre av vilja,

Kan inte se mig själv objektivt, måste känna varje hjärtslag,

och hur dem stegrar och pulsen ökar  när du sveper förbi. 

Därute talar fåglarna med varandra.

Förälskelse på förälskelse, jag tycks aldrig lära mig själv.

Dagarna slukas och jag blir mer ilsken för varje dag.

Ilsken för att jag inte har någon självbehärskning,

 jag kan göra vad som helst nu.