Förhoppningar (om regnbågar)

Förut skrev jag ett långt inlägg som slutligen verkade väldigt tonårsaktig med en kärleksförklaring till min favoritman. (det var precis vad det var) Men jag tänkte försöka låta bli med att tråka ut de få som läser min blogg, så kanske räcker orden: Eufori, oförståeligt, tårar, Conor Oberst, tålamod, för att beskriva Bells känslor inför den 19 november. Det är det datumet då min fantasivärld kommer att kollidera med verkligheten, vad som helst kan ske.

Kval

Jag fingrar på funderingar som legat orörda under sängen.
Ting jag önskar kunde bli gömda bakom förträngningens murar.
Tankar jag inte kan låta bli att undra över, oväsentliga saker som
ändå kan konsten att bli relevanta. Jag lägger händerna över ansiktet
och försöker istället låta mig gå förlorad i Mogwais vilseledande och drömska musik. Tänker att klingandet från klockorna är ljudet av regndroppar som försiktigt landar på mina armar. Fantiserar om att min puls börjar följa trumslagen och att jag själv leder mig in i basgångarna. Fast givetvis så leder de olika vägarna bara till en enda plats. En återvändsgränd, och jag vaknar med ett ryck. Då tankarna flyter tillbaks i samma banor igen,
utesluter musiken och får fingrarna att glida bort ifrån ansiktet tillsammans med klingandet och trumslagen. Slänger jag moralen i väggen, slänger "detta-kommer-riva-upp-något-som-du-så-länge-försökt-att-läka" i väggen med, och vågar till sist undra över vad du har för dig

I thought you said maple leaves

These photos conatin things that I love about autumn. We've got a hot cup of shrimp soup with no shrinks, we've got books of inspiration and great tales, we've got the cozy shoes/clothes and we've got the "it's-ok-to-be-at-home-and-draw/read/watch movies-feeling" that I love.
Dr Jekyll & Mr Hyde ar also becoming a part of this autumn since I'm planning to do an analysis about the book

Photo class

Otoño

This is probably my "Hello-I'm-nine-years-old-and-I-want-people-to-think-that-I'm-complicated-and-dark-picture"

Att ljuga ihop en viftande hand

Hennes leende gömmer ett skratt i hans mage,
där du sitter mitt emot och rättar töntigt till din krage.
Hans säger att hans ord inte räcker till något
ändå når han hennes fingrar över duken på bordet
och du spottar ut den sista meningen av skämtet,
sen reser dig upp och tänker "har jag inte gått än?"
När hennes läppar försvinns i tekoppen
Så du lämnar fiket med obetalt kaffe i kroppen
och så länge hon har sin hand om hans hals
tycks du uppfatta alla suckande och gäspningar lite extra högt.
Så jag hostar till för att fylla ut
(eller för att bara tvärt ta slut)

Du ljuger själv ihop saker som att hon vore misantropisk
(väljer alltid det alternativ som verkar minst logiskt)
Och han säger att jämförelser bara leder till självdestruktivitet
som om han precis predikat något han inte tror du vet