Det är allt jag kommer sakna.

Det är de varma väggarna, sättet trappan knakar på när man tyst försöker smyga in i sitt rum klockan 04.00. Det är hur huset doftar när man har varit borta ifrån det för länge, det är lyckan som uppstår när man hittar ner till köket fastän det är kolsvart överallt. Det är hur man hör, beroende på ljudet av stegen i trappan, vem som är påväg upp. Det är minnena av hur vi sprang fram och tillbaks i korridoren påväg till köket, iklädda bara nattlinnena när vi var fem. Det är tapeten i vardagsrummet och korkskruvehålen i taket som uppstått efter alla års nyårsfiranden. Det är körsbärsträdet och äppelträden och plommonträdet och päronträdet i trädgården. Och syrénbusken som mer liknar ett träd, även den. Hur jag brukade klättra i det tillsammans med min katt. Det är stubben min katt vässar klorna på. Det är smärtan som uppstår när man slår hälen mot trappstegen efter att ha rusat för fort nerför trappan. Det är alla skrymslen och särskilt mammas och pappas garderob med alla strumpor och gamla kläder som man kan gömma sig bakom. Det är de fula 90tals-tapeterna i några av rummen, det är skåpen jag använde som godsedjursgömmor, som sedan blev dagboksgömmor, för att i sin tur bli alkoholgömmor. Det är hur man, direkt efter att man kommit hem, lägger nycklarna på kistan i hallen, eller alternativt, byrån i samma rum. Det är mattan i hallen som har bytts ut ett ex antal gånger, men som alltid lyckas bli lyckad och omtyckt av min hund (och hundarna före henne). Det är hur vi kan ligga där på mattan, jag kliandes, hon naffsande. Det är hur man hittar rätt i hela huset även om en propp har gått. Det är dörren till min systers rum som inte har gått att stänga på säkert 8 år, det är märkena i samma dörr som uppstått när samma syster har bråkat med den andra. Det är den väldigt märkliga och gigantiska blåvita byrån som har klistermärken på sig, det är de blåa dörrarna i källaren. Det är den fula färgen på utsidan av huset och det är alla räddningsaktioner som har med vilsna fåglar på balkongen att göra. Det är sjögräsväggarna och sextiotalssoffan i nittiotalsrummet. Det är barnteckningarna på väggarna och min systers långa hårfläta som hänger (lite äcklig) avklippt på anslagstavlan i mammas och pappas rum. Det är den jättestora pappers-fisken som min bror gjorde på dagis, som hänger på samma anslagstavla. Det är tidningsurklippen, böckerna och fotona. Det är vetskapen om vilka trappsteg man inte ska gå på sent om natten, för då gnisslar de förfärligt. Det är vyn från köksfönstret till fågelbordet. Det är alla nätter vi har sovit på balkongen, och alla födelsedagar som firats där. . .

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, och skriva upp alla saker som jag kommer sakna med det här huset. Visserligen är det ett år kvar tills Mamma och Pappa säljer det, och, fan. Jag har bott här i hela mitt liv och vet mycket väl att jag kommer överge det snart - men att veta att det inte är hit man kommer åka när man ska hälsa på, känns skruttigt.
Det är en märklig relation. Mest av allt vill jag vira in mig i väggarna, svälja dofterna och leva på minnena.