I Smögen kan man undkomma den flesta vindarna, så länge man inte går ut på klipporna - vilket vi alltså gjorde.
Efter promenader på bryggorna och stepp på klipporna, hittade vi Smögens vackraste hus, och kvinnan som bodde där med. Hon berättade att hon levt där i fyrtio år och köpt huset när hon fortfarande gick i skolan. Mitt hjärta blev till något manet-liknande och jag var nära på att bjuda in mig själv på en kopp te, men jag har resonliga mänskor vid min sida som föreslog att vi kanske skulle gå tillbaks till klipporna innan jag gick under.
Ni hade fått höra ljudet från ett hjärta som brister om ni stått vid sidan om mig när jag talade till denna (antagligen Smögens lyckligaste) kvinna.
Skönt att höra att det är någon mer än jag vars hjärta har en tendens att brista eller åtminstone bubbla över vid åsynen av vackra hus. Det där var magnifikt.
ReplyDeleteDet är svårt när man vill kunna ta sig in och ha obegränsad tillgång till dessa hus. Och tack, vad fint sagt av dig
ReplyDeleteHoly moly, i hennes hus vandrade jag runt för 4 månader sen! Vackert, vackert.
ReplyDeleteNähe? vilket lustigt sammanträffande!
ReplyDelete