Idag väcktes jag av något så bisarrt som min egen röst.
"Gå härifrån!" ljöd den brutet, och när jag druckit upp den sista sömnen så upptäckte till min förvåning jag att jag redan satt upp i sängen. När glaset (som detta var fyllt till brädden) med alteration också var tomt - fann jag att jag var ensam. Vem var det jag så oförskämt skrämt iväg sådär på förmiddagen? Var det mitt underjag eller någon av verklig rang?

स्व पोर्ट्रेट

Fully bewildered

"It does not suffice to merely lie beside each other
As those who love each other do"

/Joanna Newsom - it does not suffice

"Men, nu har du ju gjort en såndär nio-till-fem-animation, bloggerska där!"

Är vad min syster sa vid första anblicken av en av dessa gif-animationer.
Jag säger då det, snart börjar jag väl intressera mig för att blogga om mode också ---


Nej, bevare mig väl

Some annual bravery

Vinden har påbörjat sin årliga klagan och sätter sin förtvivlan i kinderna på mig med sylvassa tänder - för att sedan släppa taget och efterlämna äppelröda avtryck, likt läppstiftskyssar, i mitt ansikte.
Detta när jag puls(er)ar hem från bussen - och jag försöker klara mig igenom den prövning som sätts på min överlevnad genom att jämföra den här vintern med den "stora (fiktiva) frosten" som Prinsessan Marousha och Orlando åtminstone klarade sig igenom - den ska tydligen ha varit den värsta av alla vargavintrar.
Så småningom får jag stänga yrvädret bakom mig med ytterdörren och känna hur min nacke och hals inte längre samarbetar med skallen - jag är lika hängig som trädgrenarna därute efter att de tyngts av snö, men knutarna som bildats vid nacken är inga som Melissa, boken, Minna-téet och köksvärmen inte kan knyta upp.

Rainbow arabia

Ode till en älg

Det var på fredagsmorgonen när jag, ritualenligt och sömndrucken, precis öppnat badrumsfönstret - som jag fick syn på dem. De tre ståtliga, än lite vingliga, älgarna. De hade hittat vägen till den tunna övermogna äpplen vi låtit stå bakom skjulet i utkanten av trädgården och jag hade, vid åsynen av de tre mäktiga djuren, blivit alldeles till mig och fått morgonbitterheten som bortblåst i ett nafs.
Morgonen därpå gick således ut på att granska de spår som konungarna tre lämnat efter sig. Det doftade fortfarande starkt av jord efter det att älgarna luckrat upp marken, och några få äppelbitar låg utströdda bland mossa och eklöv.
Jag och O spekulerade över huruvida lycklig prinsessan Tuvstarr borde ha varit och vi beundrade den naturliga auktoritet som älgarna medfött besitter.

Det var en bra dag.

there was no one to dispute my claim

Yrvädret har härjat under natten.
Och det är när jag, morgonen därefter , har lämnat hemmet och precis slagit igen dörren bakom mig som jag slås av den plötsliga tystnaden. För den stillhet som råder härute är inte av det förtegna slaget, eller av den typen som uppstår när man, i sällskap, samtalar och motiven och orken förrädiskt tvärt tryter - nej - den här är kompakt och välvillig. En tystnad som kan liknas vid den man befinner sig i när man sänkt sitt huvud under vattenytan. Och jag försöker finna något fysiskt sätt att vältra mig i denna nyfunna stillhet, såsom jag viktlöst vältrar mig i vattnens kroppar

stockholmsbesök

Dokumentationer från en 3-timmars promenad, ett kyrkogårdsbesök utfört sådär mitt i natten någon gång, och anteckningar skapade under sinnesstämningen som uppstår när man genomfört en helkväll med Daniel Johnston

och

Jag bör väl egentligen ha använt Joanna Newsoms "Swansea" som passande titel för fotografierna. Men "81" gör mig så knäsvag att det nästan känns brottsligt att inte ha den med

jag är ett av de ryggradslösa däggdjuren om natten

Jag sitter - eller - "befinner mig" kanske är ett bättre och mer korrekt uttryck gällande min typ av existens för tillfället - för att "sitta ned" vet jag knappast om jag gör där jag, med krökt och krumbuktad rygg, korsade ben och utsträckta armar, håller till. Jag befinner mig alltså (på detta vis) på den hårda , men ack, så trogna trästolen på andra våningen bredvid garderoben där ryggrader finns upphängda med krokar i halskotorna. Och jag ställer mig upp för att mödosamt dra ut min egen från vecket i nacken, för att sedan kunna hänga den på plats bredvid de andra.
Från att ha närvarat i stående läge ligger jag nu istället ned på rygg(?) på golvet. Tusan, missade sängen den här gången också. Men nu är det för sent, för nu är kotorna utslitna och jag får vänta till näsa morgon innan jag kan klä på mig dem igen.