hämndlysten

Här har jag stängt dörren bakom mig för att låtsas som om vattenpölarna inte stelnat av det ändamålet att slå hål på vårt kranie och få vårt blod att smälta isfläckarna. Jag blir lika tvungen att uppdikta den verklighet som rör sig trädens snötungra grenar - för de sträcker sig efter de halsdukar vi bär i yrvädret, och också sanningen om snöflingorna som likt kaststjärnor är ute efter våra ögon, försöker jag förtränga och förneka när jag andas in den bitska luften - och som jag andas. Då den inte får tag på mig externt så lyckas den förödande bra när den river med sina klor av istappar i mitt slöa inre.