pyssel

Idag har jag pysslat på ett litet projekt och fått brev av en viss rumänsk granne. Nu ser man ju inte riktigt vad fotot föreställer här, men jag lovar att jag blev väldigt glad.

we'll just start a revolution from my bed

Jag bestämde mig för att rycka upp mig ett tag, klä på mig mumindals-klänningen, (Som Jesper så fint beskrev den) lägga mig på bänken och ta en tur med hunden (som förresten vållade till att displayen på min kamera är helt paj numera). Och när jag ändå var utomhus beslöt jag mig för att ta en titt i brevlådan, i vilken jag hittade ett litet anonymt brev, adresserat till mig. På baksidan står det: "såg den & tänkte på dig direkt". Den kunde inte ha anlänt en bättre dag. I övrigt så spelas det Devendra Barnhart för fullt i hela huset och en traditionell kladdkaka står as we speak i ugnen.

En sorts sängvätare

när sängen>skolan och man har unnat sig att ägna hela dagen i den lite för många gånger.

kvalitativt inlägg

Förresten gjorde jag en lite rolig upptäckt idag;
Håkan Juholt och Daniel Johnston är ju lite för lika!

Isabellas privatbok

Det här med att flytta har bidragit till att jag har ägnat mycket del av min lediga tid i källaren, vilken har fungerat som ett slags svart hål, där saker och papper och anteckningsböcker från de svunna åren har lämnats till ett dammigt och gulnande öde.
Till exempel hittade jag min gamla dagbok - eller - nej; "privatbok" i vilken nästan samtliga blad är ägnade åt diverse hotelser till de stackars människor som skulle få för sig att läsa boken i fråga.


Ja, de föregående bilderna är bara ett urval av alla blodbadsutlovande yttringar.
(jag beslöt att utesluta "varning, varning, boken exploderar - läs inte texten där nere!!" texten "där nere" var hursomhelst skrivet på ett språk som var tänkt att förstås av endast mig - nämligen upp-och-ned-språket, men vilket jag strax insåg skulle kunna avslöjas av även civila människor bara de vände på boken. )

Var tydligen en lösaktig flicksnärta redan då.
Andra blad i boken är omsorgsfullt nerkladdade med diverse pojknamn och även antecknignar som kan tyckas verka något aggressiva; "JAG HAR VARIT I ENGLAND", "VI LÄSER ANTONSBOK ALTSÅ LÄSEBOKEN JOBBAR VI MÄD PÅ FREDAGAR. DEN ÄR BRA", "KARIN OCH JAG TREFFAS SELAN", "NU ÄR DET 11 DAGAR KVARTILL JUL" "5X1=5"

Jag har väl gått och blivit lite skojfrisk efter det där tretimmarstoddyspexet från Lund sen i fredags. Och påtal om Lund så sitter jag och sliter mitt hår framför studera.nu och bara önskar att det vore lättare att veta precis vad det är jag vill bli. Till mina föräldrar säger jag att I plan to be forgotten when I'm gone.

in otter news

dread and fear should not be confused by dread I'm inspired, by fear I'm amused

Huseskatter

Smutsiga rutor, vykort och en lite för stor klänning. Mitt rum är en växtkyrkogård, har jag alldeles nyligen kommit fram till.


Det typiska tonårsrummet krymper och tvingar min lekamen att klämma sig ut genom alla dörrar och fönster jag kan komma åt. Snart tillhör det (rummet) kanske en treåring, jag vet inte exakt - hälsade lite flyktigt på de nya ägarna senast de var här (Jag hade satt mig i köket för att göra mig en macka, i tron om att familjen hade åkt hem, men fadern kom in i köket och skulle hämta en glömd barnleksak; det blev ett "oj", "hej, där ligger den, tror jag" och "hejdå") Och sen var det inte mer med det. Även om jag inte förvisas till en annan del av Habo så är det en smula vemodigt att gå och lägga sig om kvällarna/nätterna/morgnarna eftersom det för oss en dag närmre flytten. Vi ska fly åt olika håll, jag och mina föräldrar - och detta faktum är nog också det som får mig att inte gå under vid tanken på att lämna mitt barnhem. Ni är välkomna på utflyttningshattfest någon gång i sommar, jag förväntar mig tårdrypande farväl och ömma viskningar/smekningar mot husväggarna och dess knutar. Och varför inte en ringdans runt bokträdet?

På ett ställe mitt i det 25 år gamla kassettbandet sprakar det till, några minuter efter att morfar påbörjat sitt tal med att, lite syniskt, räkna upp de olika typiska och klyschiga "bröllops-talarna" av vilka han lovat att inte bli någon - särskilt inte "den sentimentale", fastän han säger detta med en darrig och bruten röst med några snyftningar däremellan. Och morfar säger sedan till de båda ungdomarna att; även om det låter klyschig så är något utav det viktigaste i ett äktenskap kommunikation.Viljan att vilja sända ut sina innersta signaler och mottagarens vilja att ta del av dem.
Han säger först, en aning bitter, att han däremot inte vet någon historia han kan relatera till detta som egentligen passar sig på ett bröllop, men referar såsmåningom i alla fall till en gammal lärarhistoria; ett replikutbyte mellan en besvärlig elev och dennes magister som tog hand om vederbörande väldigt väl. Och de båda stod och pratade en fredagskväll innan de skulle gå hem och pojken säger:

"Hejdå, magistern. Vi syns på måndag."
"Ojdå", säger magistern då; "Har jag glömt att tala om för dig att jag inte är här på måndag? Jag ska på kurs i Stockholm och kommer inte tillbaks förrän på torsdag.
Varpå pojken säger; "Far åt helvete, lärarjävel".

De kringstående kollegorna till magistern hade inte tyckt att detta bemötande var att tolerera, men på vilket påstående magistern svarar; "men detta var inte vad han sa. Utan vad han sa var; "förstår du inte att jag inte klarar mig utan dig till torsdag?""

Jag har stannat upp i mitt tedrickande, och vänder med blicken hela huvudet åt det håll jag tänker att morfar befinner sig. Ritar upp ett artificiell bröllopp och finner både min pappa och mamma sittandes bredvid varandra i sprakande kläder. Ser morfar plocka upp en burk-telefon, klappandes ömt på plasten samtidigt som han säger "plastmuggarna kommer ifrån skolan från Tanumshede!" och jag låtsas som att mammas under hela ceremonin har varit klädd i den där nervösa och lite frånvarande blicken som jag sett henne iklädd på samtliga bröllopsfotografier jag kommit över under mina arton år.

Sedan sprakar det till ytterligare, och bröllopsscenariot är nu utbytt mot en helt annan situation. Den här gången är morfar inte iklädd sin finaste kavaj, utan en av de där stickade, kliiga koftorna som jag fortfarande minns doften av, och han sitter placerad bakom ett smått ostämt piano. Jag hör honom spela barnvisor och då och då vid de få tillfällen han slänter med fingrarna utbrista "nejnejnej. Fel." och börja om på nytt.

jakt

isentusiaster

Jag tog med de mina ut på isen igen, den här gången på vätterns ytor, och den här gången Julia och Sofia. Fint skaré va.

i feel just like a child

Där låg jag och dög. Eller; där låg Bob Hansson i tron om att han dög

.

Jag: Mamma, det är internationella kvinnodagen idag
Mamma: jag vet, jag firar det med en semla.

*paradox*

blåsur mjölk

Min kära bror har flyttat från Lund till Göteborg, vilket gör att hembesöken från hans sida blir desto fler, och han kommer oftare hem på helgerna. Den här helgen var en sådan helg, så vi lagade god mat, spelade tantrix, gick solpromenader och hade soundtracket från Kristina från Duvemåla-musikalen som ledmotiv under nästan hela hans visit. Det ledmotivet vi växte upp till, ungefär.
Tycka vad man vill om det, men när man är tio år och kan hela "Var vi hör hemma" och "ut mot ett hav" utantill, så är det illa nog att man inte bör göra något åt saken.

Alla drängar vet sin ställning, inga frågor.

Женщина без свойств

Något av det jag älskar mest med det här plötsliga och intensiva solljuset som prompt ska söka sig in i varenda vrå, är att man ser vartenda dammkorn. Tillvaron blir med ens inpyrd och dimmig. En befintlighet jag trivs rätt bra i.

"Winter's bone", "Hillbilly heroin, honey", och samtal med Julia om resor till Nordamerikat (Möjligheternas land!), får mig att längta bort; och i brist på pengar och tid så sätter jag på mig pappas cowboyhatt som legat alldeles för länge på hyllan, sätter på mig det närmsta jag kan komma till cowboyboots (ett par blå gummistövlar - mamma har visserligen ett par riktiga sånadära boots, men de har klack, och att gå i klack är inget jag varken förstår mig på eller kan), och ger mig ut.

проект #2

När jag sover, gör jag det helst på vänstersidan, och vaknar liggande på magen med en katt sovande hjälplös någonstans mellan de böljande täckena och kuddarna och benen.

проект

Fastnålad på koftan; Yoricks kranium i Hamlets händer - och jag försöker hålla dagarna isär så gott det går. Men när jag, då jag berövats på den dvala som jag för längesedan skulle legat försjunken i, bevittnat nattens tysta färd till morgondagens långsamma, så kan jag inte längre skilja den ena dagen ifrån den andra.

Foto: Hannah Modigh
ur Hillbilly heroin, honey