Huseskatter

Smutsiga rutor, vykort och en lite för stor klänning. Mitt rum är en växtkyrkogård, har jag alldeles nyligen kommit fram till.


Det typiska tonårsrummet krymper och tvingar min lekamen att klämma sig ut genom alla dörrar och fönster jag kan komma åt. Snart tillhör det (rummet) kanske en treåring, jag vet inte exakt - hälsade lite flyktigt på de nya ägarna senast de var här (Jag hade satt mig i köket för att göra mig en macka, i tron om att familjen hade åkt hem, men fadern kom in i köket och skulle hämta en glömd barnleksak; det blev ett "oj", "hej, där ligger den, tror jag" och "hejdå") Och sen var det inte mer med det. Även om jag inte förvisas till en annan del av Habo så är det en smula vemodigt att gå och lägga sig om kvällarna/nätterna/morgnarna eftersom det för oss en dag närmre flytten. Vi ska fly åt olika håll, jag och mina föräldrar - och detta faktum är nog också det som får mig att inte gå under vid tanken på att lämna mitt barnhem. Ni är välkomna på utflyttningshattfest någon gång i sommar, jag förväntar mig tårdrypande farväl och ömma viskningar/smekningar mot husväggarna och dess knutar. Och varför inte en ringdans runt bokträdet?