På ett ställe mitt i det 25 år gamla kassettbandet sprakar det till, några minuter efter att morfar påbörjat sitt tal med att, lite syniskt, räkna upp de olika typiska och klyschiga "bröllops-talarna" av vilka han lovat att inte bli någon - särskilt inte "den sentimentale", fastän han säger detta med en darrig och bruten röst med några snyftningar däremellan. Och morfar säger sedan till de båda ungdomarna att; även om det låter klyschig så är något utav det viktigaste i ett äktenskap kommunikation.Viljan att vilja sända ut sina innersta signaler och mottagarens vilja att ta del av dem.
Han säger först, en aning bitter, att han däremot inte vet någon historia han kan relatera till detta som egentligen passar sig på ett bröllop, men referar såsmåningom i alla fall till en gammal lärarhistoria; ett replikutbyte mellan en besvärlig elev och dennes magister som tog hand om vederbörande väldigt väl. Och de båda stod och pratade en fredagskväll innan de skulle gå hem och pojken säger:

"Hejdå, magistern. Vi syns på måndag."
"Ojdå", säger magistern då; "Har jag glömt att tala om för dig att jag inte är här på måndag? Jag ska på kurs i Stockholm och kommer inte tillbaks förrän på torsdag.
Varpå pojken säger; "Far åt helvete, lärarjävel".

De kringstående kollegorna till magistern hade inte tyckt att detta bemötande var att tolerera, men på vilket påstående magistern svarar; "men detta var inte vad han sa. Utan vad han sa var; "förstår du inte att jag inte klarar mig utan dig till torsdag?""

Jag har stannat upp i mitt tedrickande, och vänder med blicken hela huvudet åt det håll jag tänker att morfar befinner sig. Ritar upp ett artificiell bröllopp och finner både min pappa och mamma sittandes bredvid varandra i sprakande kläder. Ser morfar plocka upp en burk-telefon, klappandes ömt på plasten samtidigt som han säger "plastmuggarna kommer ifrån skolan från Tanumshede!" och jag låtsas som att mammas under hela ceremonin har varit klädd i den där nervösa och lite frånvarande blicken som jag sett henne iklädd på samtliga bröllopsfotografier jag kommit över under mina arton år.

Sedan sprakar det till ytterligare, och bröllopsscenariot är nu utbytt mot en helt annan situation. Den här gången är morfar inte iklädd sin finaste kavaj, utan en av de där stickade, kliiga koftorna som jag fortfarande minns doften av, och han sitter placerad bakom ett smått ostämt piano. Jag hör honom spela barnvisor och då och då vid de få tillfällen han slänter med fingrarna utbrista "nejnejnej. Fel." och börja om på nytt.