Nä nu får det räcka. Den här bloggen försöker ju (ja, jag antyder att bloggen är ett väsen och skyller allt dåligt i livet på denna) skapa någon slags overklig verklighet om att allt är göttigt, tar bara med det bästa, det skojigaste och det finaste från vad jag gör. Nu ska jag tala om för er att tar ni en ordentlig titt i min hals så kommer ni få se något så vedervärdigt att ni kastar kaffekoppen i kalufsen. För i min hals bor det ett par djävlar, i folkmun säger man "halsmandlar", men jag väljer att inte försköna uttrycket.

Och det mesta jag söker i det här inlägget är tröst och sympati.