Det är bara regndropparna som pryder våra kinder när vi står med våra kroppar utfläkta inför den öppna, dundrande himlen - hur den träffar oss varenda gång.
På fel gator i fel stad saknar jag Lundakullerstenen till döds när jag är ifrån den. Jag räddar mig med att tänka att den också blir träffad varenda gång. Att regnet störtar lika ursinnigt där som på mig när jag är ifrån den. När vi är ifrån den.
Och på fel gator i fel stad försöker jag åstadkomma ett ledmotiv för dagen - ett vardagsackompanjemang för att klara mig genom dagen, och visst lyckas jag nätt och jämnt med artificiell hjälp till hands - ett par hörlurar och valsång däri fortsätter jag gatan fram och tänker att mina förbipasserande också försöker hitta land. Att de också kommer att bli strandsatta, eller kanske redan är. När mitt enda mål för dagen är att förbipassera så flytande jag bara kan.
Och på kvällen hänger jag av mig köttkroken i garderoben för att domna bort i den uppblåsbara historien som får agera säng medan jag är borta. Monstrean är inte här för att försäkra mig om beskydd över natten, hur dess djuriska uppsyn ska skrämma bort allt som kan verka hotande om natten, och jag tänker att det första jag ska göra när jag kommer hem är att vattna den. Jag tänker på hur dålig jag är på att skrynkla till lakanen sådär som man gör när man är två och samsas om en god natts sömn på för liten yta, och till min besvikelse vaknar jag varje dag utan röda veck på armar och ben. För under fingertopparna kyler jag en annans hud som sitter stramt åtspänd över knotorna. Därunder böljar ryggmärgen och jag förväntar mig alltid en darrning, en skälvning, ett tecken på livsform när mitt svala möter det varma. Men du är avkopplad och jag får ägna mig åt att urskilja siluetten av hårstrån att klyva förutsättningslöst. Placerar min nacke mot en arm och jag börjar helt klart bli bättre på den här sysslan. Denna skeva konstart.
Jag försöker förhålla mig till det faktum att jag sällan är närvarande när jag är på plats. Jag nickar medhållande på rätt ställen för att inte ett dyft ska uppfattas.
På fel gator i fel stad saknar jag Lundakullerstenen till döds när jag är ifrån den. Jag räddar mig med att tänka att den också blir träffad varenda gång. Att regnet störtar lika ursinnigt där som på mig när jag är ifrån den. När vi är ifrån den.
Och på fel gator i fel stad försöker jag åstadkomma ett ledmotiv för dagen - ett vardagsackompanjemang för att klara mig genom dagen, och visst lyckas jag nätt och jämnt med artificiell hjälp till hands - ett par hörlurar och valsång däri fortsätter jag gatan fram och tänker att mina förbipasserande också försöker hitta land. Att de också kommer att bli strandsatta, eller kanske redan är. När mitt enda mål för dagen är att förbipassera så flytande jag bara kan.
Och på kvällen hänger jag av mig köttkroken i garderoben för att domna bort i den uppblåsbara historien som får agera säng medan jag är borta. Monstrean är inte här för att försäkra mig om beskydd över natten, hur dess djuriska uppsyn ska skrämma bort allt som kan verka hotande om natten, och jag tänker att det första jag ska göra när jag kommer hem är att vattna den. Jag tänker på hur dålig jag är på att skrynkla till lakanen sådär som man gör när man är två och samsas om en god natts sömn på för liten yta, och till min besvikelse vaknar jag varje dag utan röda veck på armar och ben. För under fingertopparna kyler jag en annans hud som sitter stramt åtspänd över knotorna. Därunder böljar ryggmärgen och jag förväntar mig alltid en darrning, en skälvning, ett tecken på livsform när mitt svala möter det varma. Men du är avkopplad och jag får ägna mig åt att urskilja siluetten av hårstrån att klyva förutsättningslöst. Placerar min nacke mot en arm och jag börjar helt klart bli bättre på den här sysslan. Denna skeva konstart.
Jag försöker förhålla mig till det faktum att jag sällan är närvarande när jag är på plats. Jag nickar medhållande på rätt ställen för att inte ett dyft ska uppfattas.
No comments:
Post a Comment
The definition of madness