Hillbilly heroin, honey - Hannah Modigh

För ett par år sedan kom jag av en slump över fotografen Hannah Modigh när jag, tämligen oengagerat, bläddrade genom några olika böcker från Jönköpings stadsbibliotek  i väntan på buss 101 mot Habo. Men när hennes fotografier uppenbarade sig framför mig försvann oengagemanget och jag blev av någon märklig anledning alldeles, fullkomligt betagen. Och så idag kom jag att tänka på henne igen, till ljudet av det smattrande regnet mot mitt fönster och den begynnande höstkylan och snörvlandet

Jag presenterar för er; Hannah Modigh / snörvel

Istället för pluggande: kraffsande

bara kraffstjafs 

Fredag

Här är några krassliga bilder jag försökte rädda genom att överredigera dem totalt. Hur som helst såg min fredagsnatt ut ungefär såhär hemma hos mig: Martin = :V Emmä å mattin ≈ Jonathan tar på sig rollen som klassisk festmusiker, det resulteras i detta: Sedan försvann vi iväg och min kamera fick stanna och se över rummet så länge. Håhåjaja.

Conor Oberst kommer till Stockholm i Januari, och för att riktigt visa hur jag känner inför det så tänkte jag citera mitt eget fjortonåriga jag:



":'))))"

-Isabella Blomstrand, 2006

morgonackompanjemang

om hat

Ibland tänker jag på dig

Ibland tänker jag, att hade jag sett din figur uppenbara sig i verkliga livet igen så vet jag inte vilken sinnesstämning som hade bränt som hetast inom mig - avsmak eller hat.
Ibland, när jag hör ditt namn uttalas verbalt, är den första bilden som projiceras inom mitt inre en rak höger riktad rakt åt din perfekta haka. Som en gif-animation på loop. Slag på slag.
Ibland får minnena av dig om konversationerna vi hade, de jag tvingats minnas utantill, mig att vilja gråta av ilska.
Ibland, när någon frågar om dig, så förstörs idén om att jag har förträngt, och jag skojar om dig som om du var rolig, som om du ens nådde upp till att kunna bara vara ett dåligt skämt.
Nästan jämt vill jag bara låtsas som om jag inte var med om dig, som om ingenting hade hänt, som om du inte fanns, eller som om du inte rörde mig ur ryggen över huvud taget, som om du bara var någon  jag träffade på en hemmafest en gång för längesen.
Precis varje gång jag tänker på dig, önskar jag att jag gjorde vad som helst förutom just det.

Och hon tittar på mig från sin plats på badkarskanten, där jag sitter på toalettstolen och vi har låst om oss. Jag tänker att jag inte vill ägna hennes dyra tid i Sverige åt att prata om något så trivialt som det här, men hon  tar min hand i sin och ber mig att berätta. Och så gör jag det. Och idén om att jag har förträngt, eller snarare - lögnen - försvinner och lämnar mig lika naken som ögonlocken på mig efter att jag ryckt bort kvällens halvtaskiga lösögonfransar. Men så lägger hon orden som filtar över min nakenhet, skyler det vidöppna och istället värmer. Säger att det är okej, och så nickar hon åt mig, och jag vrider om kranen och låter hatet få rinna ur alla mina porer och droppa av vid tåspetsarna. 

Jens Lekman

Det var en stor kväll på Kb igår.
 I säkert fem år har jag velat se Jens Lekman spela. Ja, ända sen jag för första gången lyssnade på Night Falls over Kortedala. Och så plötsligt står jag där. Längst fram. Framför fyra korta amerikanska brudar som under de första tre låtarna ljudligt förbannar min längd och mitt val av placering. Men vad gör något så trivialt som bitterhet och suckar när man är full och när Jens står mysdansandes mitt framför en och iklädd sin lite lätt avlägsna blick sjunger om idén om den goa' göteborska arbetarklassandan, att skära upp avokado, och att inte hitta orden och att han knows what love isn't.


Och sen bockar han och tackar för våra applåder och erbjuder sig att, lite senare om kvällen, om någon vill, spela några låtar till, om han missade några särskilda på scenen.



Ja, och här är vad som fastnade på min lins:   

Jimmy Fallon: Do you know Mitt Romney?

President Obama: I've met him

President Obama: Uh, but we-

President Obama: We're not friends

Den kalla luften jag väcks av i Lund är kylig, för fönstret har stått, på klassiskt manér, på glänt med råge.

För övrigt, för att uttrycka mig uselt, så är jag väldigt, väldigt glad - för den fjortonde september ska jag få prova att fotografera Jens Lekman för Gaffa. #attanvändasinbloggsomtwitter #jagharinteenstwitter,ärdetsåhärdetfunkar?#mittilivet#(jagärsäkerpåattdetsäkerligenFINNSenhashtagpåtwittersomheterjust:"mittilivet"

de senaste dagarna i bilder:

Olga är här och hälsar på, idag kommer hon ta tåget ut från Sverige och sen ska hon bo i en husvagn i Portugal ihop med en massa portugiser och tyskar och leva självförsörjande och ha det alldeles, alldeles underbart. Vi tog ett par brödkanter och öl och satte oss i stadsparken och satt tysta som möss och infann oss i någon slags skräckblandad förtjusning när svanarna gled framför våra fötter och började beta gräs precis vid våra tår.