18 August 2010

Påhitt


vi spatserade en stund den natten i drömmen och i staden och passerade så småningom de sovande hundarnas gathörn, där katterna leker lekar om vem som kan gå närmast de sovande kropparna utan att bli rädd. En svart-vit katt plöjde mellan tassarna på en tillsyns hotfull hund. Vi förstod att om vi skulle röra oss så skulle deras lek avslutas på precis det sätt de befarade men fortfarande fascinerades av. Fascinationen över vetskapen om hur nära döden kunde vara. En sniffning bort bara faktiskt. Vi vågade knappt andas, och gjorde det i varandra för att tysta ljudet. Medan vi var så fruktansvärt medvetna över vår egen existens och våra fullt kapabla dödsmaskiner till kroppar, så gav katterna knappt ifrån sig något ljud alls där de hoppade, smög, skrattade och taggade varandra. Har ni någon gång haft en katt-tass i er egen relativt stora hand, förstår ni. Har ni någon gång tittat en katt i ögonen, eller konverserat med en katt under en längre tid, och efteråt känt att ni fått ut något av det samtalet, då förstår ni.

Tillslut insåg vi att katterna aldrig skulle få nog av den vansinniga leken tills morgonen, så vi lånade sjumilastövlar av en utav dem och kryssade ut ur sälllskapet för att finna en ensam bänk. Jag ville inte, men hade lust att vara sådär typiskt tonårig och sätta in mina hörlurar i dina öron så du skulle få höra "sleeping by the fyris-river". Rökstämman berättade nämligen om hur tre personer föll i sömn i en stol med armstöd vid fyris-floden. Visserligen var vi två, men om sanningen ska fram så jag var glad att där inte fanns någon mer. Och vi satt på en bänk och inte syntes någon Fyris-flod till. Bara ett stup för berget, men till sist så föll vi åtminstone i sömn, jag var glad att vi bara var vänner, och jag, jag vaknade ur vardagsdrömmen och återgick till att räkna mattetal.

(vill bara inflika att det här är en av mina absoluta favoritlåtar och jag har säkert lagt ut den förut men det struntar jag i)

3 comments:

  1. pretentios är för mig i alla fall ingenting positivt, men det beror ju helt på vad/vem man förknippar det med. vissa personer i min omgivning har någon slags inre vägg som säger till dom att ju svårare det låter ju bättre. en helt vanlig amerikansk kärlekskomedi kan ju verkligen ha all världens charm. men ibland kan etiketten komma i vägen för själva filmen/konsten/etc och man blir ganska trång i skallen. tror att jag är sån själv ibland, fast det hoppas jag ju såklart inte.
    du är hemskt bra min käraste. tack för en fin kommentar.
    flisan

    ReplyDelete
  2. jössös vilken bra låt. å

    och fint inlägg. som alltid

    ReplyDelete
  3. Åhåhå, har du läst ut Kafka på stranden nu? Fina grejer, och katter! Och jag väntar fortfarande på svar ang vissa ämnen... /Sis

    ReplyDelete

The definition of madness