23 March 2011

Huseskatter

Photobucket

Smutsiga rutor, vykort och en lite för stor klänning. Mitt rum är en växtkyrkogård, har jag alldeles nyligen kommit fram till.
Photobucket

Det typiska tonårsrummet krymper och tvingar min lekamen att klämma sig ut genom alla dörrar och fönster jag kan komma åt. Snart tillhör det (rummet) kanske en treåring, jag vet inte exakt - hälsade lite flyktigt på de nya ägarna senast de var här (Jag hade satt mig i köket för att göra mig en macka, i tron om att familjen hade åkt hem, men fadern kom in i köket och skulle hämta en glömd barnleksak; det blev ett "oj", "hej, där ligger den, tror jag" och "hejdå") Och sen var det inte mer med det. Även om jag inte förvisas till en annan del av Habo så är det en smula vemodigt att gå och lägga sig om kvällarna/nätterna/morgnarna eftersom det för oss en dag närmre flytten. Vi ska fly åt olika håll, jag och mina föräldrar - och detta faktum är nog också det som får mig att inte gå under vid tanken på att lämna mitt barnhem. Ni är välkomna på utflyttningshattfest någon gång i sommar, jag förväntar mig tårdrypande farväl och ömma viskningar/smekningar mot husväggarna och dess knutar. Och varför inte en ringdans runt bokträdet?

3 comments:

  1. Separationsmelankolin, jag tror jag förstår den.
    Och - får man fråga vart du ska flytta? Vart bär det hän när du får bestämma själv? Lund är ju en fin stad du vet...

    Och mitt vardagsrum har också känts som en växtkyrkogård den senare delen av vintern, särskilt efter att jag kom tillbaka efter min smålandsvistelse i julas och snubben jag överlåtit vattnandet till dränkt ihjäl det mesta som inte redan hade drabbats av spinn. Men nu! Äntligen! Börjar det växa igen, när vårsolen hittar in genom fönstret.

    ReplyDelete

The definition of madness