25 October 2011




Jag tror jag lägger mig ned ett slag.
Jo, jag drar Lönnlövstäcket över ansiktet och låter kroppen sakta sänkas under höstytan. Det var såhär det skulle upplevas, och jag känner den kalla fukten darra mot ansiktet när vinden besviket suckar över min energitörstande kropp, och jag inhalerar på samma sätt som jag gjorde när han svepte förbi mig i skolkorridoren. Med krökt rygg och knogarna släpandes mot den grusiga marken föreställer jag mig vädret när det är morgon och höst och dimmigt. Trött efter gårdagens yrväder och varje ny dag börjar med att jag sväljer minst tre klunkar vatten ur porslinskoppen vid sängen. Men här trivs jag. Övervakad av Råkorna styr jag min väg från någon annans hem, igelkottskadavret är nu bara en hjälplös hög av taggar som jag försöker att undvika med blicken varje dag jag lämnar hemmet. Men jag vet så väl vart högen är placerad, och anstränger mig så för att först hitta den på håll, så att jag sedan kan titta bort när jag är så nära jag måste vara. Så jag hoppade in i en bil påväg till Västkusten och andades in saltstänk, drack vitt till nordhavsräkor och tramsade med en äppelkindad släkt. Klappade en hund i Ardenner-storlek och tänkte på en person vars frånvaro lyste i vårt sällskap. Och åkte på Söndag förbi en karl på hemvägen för att säga hej, och sen hejdå igen för att fortsätta hem och inta positionen i mitten av sängen som är alldeles för stor för en person. (Fast jag har lärt mig utnyttja alla hörn och kanter, och jag kommer ibland på mig själv att längta efter den sängen för jag drömmer nästan bara bra drömmer där)
Sjunker igenom, sjunker tillbaks och in.

No comments:

Post a Comment

The definition of madness