15 September 2012

Jens Lekman

Det var en stor kväll på Kb igår.
 I säkert fem år har jag velat se Jens Lekman spela. Ja, ända sen jag för första gången lyssnade på Night Falls over Kortedala. Och så plötsligt står jag där. Längst fram. Framför fyra korta amerikanska brudar som under de första tre låtarna ljudligt förbannar min längd och mitt val av placering. Men vad gör något så trivialt som bitterhet och suckar när man är full och när Jens står mysdansandes mitt framför en och iklädd sin lite lätt avlägsna blick sjunger om idén om den goa' göteborska arbetarklassandan, att skära upp avokado, och att inte hitta orden och att han knows what love isn't.


Och sen bockar han och tackar för våra applåder och erbjuder sig att, lite senare om kvällen, om någon vill, spela några låtar till, om han missade några särskilda på scenen.



Ja, och här är vad som fastnade på min lins:   jenssjujensfem jenssex

4 comments:

The definition of madness