jag är ett av de ryggradslösa däggdjuren om natten

Jag sitter - eller - "befinner mig" kanske är ett bättre och mer korrekt uttryck gällande min typ av existens för tillfället - för att "sitta ned" vet jag knappast om jag gör där jag, med krökt och krumbuktad rygg, korsade ben och utsträckta armar, håller till. Jag befinner mig alltså (på detta vis) på den hårda , men ack, så trogna trästolen på andra våningen bredvid garderoben där ryggrader finns upphängda med krokar i halskotorna. Och jag ställer mig upp för att mödosamt dra ut min egen från vecket i nacken, för att sedan kunna hänga den på plats bredvid de andra.
Från att ha närvarat i stående läge ligger jag nu istället ned på rygg(?) på golvet. Tusan, missade sängen den här gången också. Men nu är det för sent, för nu är kotorna utslitna och jag får vänta till näsa morgon innan jag kan klä på mig dem igen.

Jag och Minna samlade ihop våra gemensamma krafter och ställde till med fest
en maskeradbal (10 poäng till den som hittar mej och Minna)

Och i varandra såg de, i verkliga fallet, sig själva

anteckningarna antar sin verkliga skepnad

Ekarnas farväl

Det är inte märkligt att allhelgonahelgen äger rum på hösten - för jag påminns ständigt om min egen dödlighet vid anblicken av de undernärda, avklädda träden som sträcker sina knotiga ben över grusvägen till mitt hus.

När jag, för några dagar sedan, såg hur träden hastigt tappade fästet om sina löv, och således tvingades se de tunna små kroppar singla hjälplösa ner mot marken kom jag att tänka på en dröm jag några nätter innan det hade haft. I drömmen hade jag funnit mig själv med femton gaddar i mina egna kupade, skälvande händer. Med en övertygande känsla av obehag hade jag sedan rört tungspetsen mot den övre delen av käken inuti munnen, och med den känt, till min förskräckelse, precis vad jag fruktat. Det var en sällsam intuition som plötsligt började spraka till inom mig, likt ett plötsligt fyrverkeri, då tungan rörde sig upp och ned över de små hålrum där tänderna skulle ha suttit. Jag vaknade innan jag hade hunnit tänka efter noggrannare i drömmen, och skötte istället denna syssla i (ny)vaket tillstånd. Jag genomförde då en liknande ritual som den jag precis gjort i undermedvetandets övertag, samtidigt som mina händer lyftes mot min blick, och jag kunde till min lättnad inse att det bara hade varit en fånig dröm.
Men när jag några få dagar senare stod där under träden och hörde deras gälla klagan, då de i sorgens desperaton gned sig mot varandra för att hitta tröst, kände jag lite av samma handlingslöshet som jag gjort när jag (inte) stått där med tänderna i händerna . Eftersom jag i drömmen också hade försökt att sätta tänderna tillbaks på plats, men misslyckats utan istället råkat sätta dem helt fel (en kindtand istället för en framtand) så vågade jag inte föreslå ekarna att göra detsamma. Min kunskap brister trots allt en hel del när det gäller ekarnas anatomi.

systr

systrar har jag två utav. Innehavare av lagomstora vinglas och bläckfisktentakler fästa på armarna. Pirater är vi allihopa, gillar jag att påstå

bokskogen

Någon gång sådär mitt i hösten gör man bäst i att besöka en bokskog. Jag, M och N begav oss till Habos svar på just denna plats för att fortsätta på projektarbetet.
Det var inte helt enkelt att utföra arbetet fullkomligt koncentrerad, i och med att man lätt försjönk i dagdrömmerier och fantasier, när denna skogen, lik en balsal, påminde en om hur (förhållandevis) liten man är.
Vi kryssade mellan hotfulla, (men fortfarande fascinerande) gigantiska rotvältor, nedfallna bokar, och rötter gömda under löven. De fallna bokarna såg ut som några slags enorma fantasivarelser som hade lagt sig ner på den mjuka lövtäcket för att dö.

Olga's

Jag fungerar som så att jag förälskar mig i rum. Här är ett utav mina favoritrum, och jag har lyckats snärja dess ägare, härskarinna och inneboende. Jag kan dessvärre inte vira in mig i rummet eller veckla ihop det och ta det med mig i fickan. Så jag får nöja mig med att nussa med råttor, dricka te och äta spenat-muffins där inne. Det är inte direkt en klen tröst.


Rumsnyfmen, se så fager hon är


(bra smak har hon också. Huvaligen)

Vardagsdramatik

Så hade jag försummat ännu en dag, sittandes nedtryckt i den hårda trästolen vid fönstret och fått tillvaron att självblekna; då det lätt kunde se ut som om mitt nästa delmål i livet var att nöta ett avtryck på sitsen. Av stolar jag har haft vid mitt skrivbord under( ) livet har jag nog suttit sönder ca tre stycken. Jag har en så dålig arbetsställning förstår ni, jag sitter liksom med benen uppvikta under hakan, eller också så vickar jag sådär lagom utmanande på stolen så att benen tillslut blir skeva. Min förra stol hade däremot gått ett annat öde tillmötes ; en gammal myran-stol vars stackars rygg brast efter att ha burit för många väskor .
Hur som helst hade det varit längesen någon fågel fallit offer som fånge i vår balkong, alltså; fallit offer under mina forskande fingrar och ögon och kameralins, och allt detta upptäckte jag till min förtret göra mig en gnutta besviken. Jag hade väl åtminstone hoppats på att jag var en god människa som, likt (förhoppningsvis) alla andra, vet att fåglar gör sig bäst i luften och i träden - inte i mina händer. Min katt och jag hade bråkat och höll oss därför borta ifrån varandra. Ironiskt nog slog jag slumpvis upp ett stycke ur ett urval av Kierkegaards skrifter som inleddes med: "vad tråkigheten ändå är hemsk - hemskt tråkig" Sammanträffandet slog mig, och jag gav ifrån mig ett ensamt skratt som ekade mot väggarna i det tomma rummet.
Efter en stund började jag undra om inte sängen hade en mer övertygande anblick över sig och jag lade mig för att drömma om herrgårdar av sand, hyllor fyllda av pastellfärgade koppar och om butlers i cirkuskläder som bemästrade jojons alla konster och trix. Jag vaknade och undrade vart alla dessa äventyr försvann om morgnarna och eftermiddagarna när jag verkade som bäst behöva dem. Jag menar; en seglats med Tom Waits över Singapore en tisdagseftermiddag vore väl inte skamligt? Miljöombyten förnöjer när man är trött på att göra vardagsdrastiska saker som att byta ut pinnstolen mot en fåtölj

and she had a tiny bubble of spittle around her nostril and a little rusty tear, for she had lassoed and lost another tipsy sailor

-Är konsten till för att distrahera, för att driva våra blickar åt något som romantiserar själva livet och får oss att tro att det är försköningarna som gör att världen är vacker som den så oförtjänt gestaltas?

Han hade precis undkommit hästhoven, när han flugit av sitsen på den vita hästen. Vi hade vänt våra blickar åt marken där han låg och funderade och han reste sig mödosamt upp medan han slutade vänta på ett klart svar.