hämndlysten

Här har jag stängt dörren bakom mig för att låtsas som om vattenpölarna inte stelnat av det ändamålet att slå hål på vårt kranie och få vårt blod att smälta isfläckarna. Jag blir lika tvungen att uppdikta den verklighet som rör sig trädens snötungra grenar - för de sträcker sig efter de halsdukar vi bär i yrvädret, och också sanningen om snöflingorna som likt kaststjärnor är ute efter våra ögon, försöker jag förtränga och förneka när jag andas in den bitska luften - och som jag andas. Då den inte får tag på mig externt så lyckas den förödande bra när den river med sina klor av istappar i mitt slöa inre.

Elegant och ljudlöst tassar hon över golvet för att minst lika charmant slå sig ned på den, till synes persiska, mattan. Hon betraktar mig från där hon ligger på rygg och kråmar sig - ger mig en blick som skulle få vilken människa som helst att erinra sig den beryktade sängkammarblicken. Jag frågar henne vad det är som gör att hela hennes uppenbarelse uppfattas som så överdådig, och hon svarar sådär på katters vis - ett svar som inte gör intentionen i hela frågeställningen klarare för mig, men gör mig minst lika nöjd som om jag hade fått ett skarpt svar.

Kvinnor utan egenskaper

Osmidig

Jag har lärt mig dansa Twist.
För vad annars kalla den obskyra gång jag idkar, var gång jag ska ta mig från bussen till huset?

Utom räckhåll för verklighetssinnet

Jag och mitt rum fylls så sakteliga av "Sandalwood", och jag enerverar röken genom att tvinga den tråckla sig igenom mina lekande fingrar. Halva nöjet med rökelser är, i min mening, att tanklöst få hantera de fladdrande rökstrimmorna; att se hur doften fäster sig i stämningen och hur den viker av, delar sig vid min hand, skapar mönster när jag andas rastlöshet på den. Ja, det är ett fantastiskt skådespeleri för någon så lättfascinerad som jag.

And I knew life would tremble