en gång gjorde jag en inte särskilt högtidlig eller seriös liten seriepryl. Jag vågade inte riktigt lägga ut den därför att jag inte tyckte så mycket om den. Kanske ångrar jag mig om några timmar och plockar bort den igen, men äsch. Tills vidare;

efter ett långt uppehåll ska jag göra ett försök i att blåsa liv i den här vad-det-nu-är igen. snart så

Melissa

Min fantastiska katt, Melissa, (Som förresten är ungefär 17 år) har som vana och fin egenskap att prata med mig så fort hon snubblar in i mitt rum. Sen kan hon fortsätta att ligga på sängen och föra små monologer och jag ger henne nickar och hummanden som svar. Här är ett litet klipp på hur hon kan låta då.

och sen är jag usel på att sova på natten, dessutom. Min oturliga och obotliga längd medför nämligen inte bara replikskiften som;

- Du är ganska lång va?
- Aa
- vad jag känner mig kort bredvid dig
- ...förlåt


utan även ryggont av olika slag och grader, och således utnyttjas sovrummet på skolan tämligen flitigt från min sida (vänster) den här terminen. Oh, att få ta små lurar mellan lektionerna och bara känna sig som en "ny människa" efteråt. Jag tror jag snart ska be någon av auktoritär karaktär på skolan att få min egen nyckel till det där rummet snart.

uppdatering; (När min filosofilärare påpekade att jag var lång, att "det har hänt något med kvinnor" och att "det är så många kvinnor som är längre nu" Tänkte jag påminna honom om att det i själva verket var han som var kort, för att liksom visa hur observant även jag kan vara, men insåg sen strax att det ändå är han som besitter makten över mina betyg)

1992

Nöjd_tjej med fjortonårslugg är väldigt nära slutet på projektarbetet.

Jag hade med min dator till skolan idag, och kände mig genast exotisk och hipp och tänkte ta en lite halvledig bild. Men det hela resulterade i misslyckande; jag ser ju alldeles för nöjd ut

eieara

För några dagar sen tog jag en promenad med hund, kamera och stativ. Den här saliga blandningen av rastlösa själar och tekniska prylar visade sig inte vara särskilt lyckad, eftersom min hund råkade välta mitt stativ, med kameran på. Det hela resulterade i en trasig kameradisplay som numera bara visar ett obegripligt gåtfullt mörker när man helst vill att den ska visa något annat; en bild på en skamsen hund, till exempel.
Hur som helst så fungerar resten av kameran minst lika bra som den gjorde innan, så det har blivit lite utav en utmaning att fotografera numera - därav är vissa av de kommande bilderna inte särskilt imponerande, men jag vill låtsas som att det ligger en viss charm i att hitta de olika virrvarr som samlats på (minnes)kortet, fast sådär i efterhand då.



Eftersom det var ukm den här helgen, så tog jag med några utav mina bästa vapendragare att anlända tillsammans med.



Julia, den skalden, som förresten också är en av mina högst användbara kumpaner, satte av mot scenen på kulturvinden för att läsa ett par fenomenala texter som hon skrivit själv. Vi övriga stod längst bak och bröstade upp oss likt tuppar av stolthet.

Jesper var kvällens bästa värd, helt klart.

game & watch

För några dagar sen hittade mamma något helt fantastiskt bland flyttkartongerna och källarattributen.




Och efter ett efterlängtat batteriutbyte fungerade game & watch-spelet helt perfekt! I huset råder nu kampen om att slå mammas rekord. Det ligger en lätt krigslysten stämning mellan väggarna - - -

möt ung kultur

om ni skulle ha vägarna förbi jönköping på lördag så får ni hemskt gärna besöka tändsticksområdet/kulturområdet. UKM -(ung kultur möts) äger nämligen rum den dagen, och jag hade tänkt ställa ut en bunt fotografier på vinden! I övrigt har jag en del vänner som ska b.l.a läsa poesi, ställa ut egen konst och kläder och annat dylikt. Det kommer bli fint, tror jag.

Hej, eller nå'

Död åt de där tafatta vinkningarna man får för sig att man helt plötsligt ska utföra

mellan vargtimmar och helvetesgap

Över axeln klyvs tomaten vid bladet och radioteatern ackompanjerar min kvällskomposition av grönsaker, surdegsbröd och butiken-té. En utomordentlig tillvaro för söndagsaftnar; men -
en kronisk oro har landat och dess kolli fäster sig vid mitt struphuvud när clair de lune mynnar ut ur högtalarna. Vem som helst urskiljer Debussys toner, och genast föreställer jag mig en särskild krokig gestalt.

Luften ser ut att vara tung utanför mitt fönster, och från de två hopsatta sängarna (Helvetesgapet mellan dem gör att den ena står tom, och vi samsas (inte) om plats i den andra) hörs lättnadens suck i duett. Jag tycker om det här; att ha en främmande doft i den miljö jag finner vara den mest familjära, jag föreställer mig att den fick huset att växa.