Dimmiga dar

Det här kan ju bara vara bra

Vaknar en dag senare, tittar på golvet vid vänstra sidan av sängen och ser en sömndrucken kalufs sticka upp under täcket. Smyger försiktigt upp ur sängen för att hitta min väg till toaletten utan att väcka en viss bror, vill låta min enda bror få sova. Han vaknar, och jag frågar om min nygamla spetströja  (brukas på dagen med ett svart linne under för att förhindra provokation ) ser ut som en sådan där fisknätströja som var hipp på nittiotalet. Han svarar nej, smyger ner till köket och lagar gröt åt mig som jag fortfarande är mätt på. Vi säger hejdå och börjar tycka att vår nya tradition, återkommande varannan vecka ( skratt på begär på Mejeriet, gårdagens erbjudande var halva Tankesmedjan från p3) är en riktigt bra en.
   Far till universitetet, och sedan tillbaks för att bestämma mig för att inte åka till Småland och hjälpa de mina att reda sitt nya bo, utan förbereder den kommande fredagkvällen för plugg, öl, cashewnötter och mandelkanelgodisar (som förövrigt kan köpas i lösvikt här i Lund!!)  och försöker njuta av att för första gången sen jag flyttade hit, ha huset jag bor inneboende i alldeles för mig själv. Jag kan sjunga högt utan att besvära något levande väsen igen.

Och jag smeker mitt, eh,  unneri som igår trillade in i brevlådan. Åh, vad jag smeker ömt med handryggen över bokryggarna.

Hej. Såhär står jag för jämnan, inte alls särskilt ansträngd för att se ut som om jag för vana står såhär

Jag tror jag lägger mig ned ett slag.
Jo, jag drar Lönnlövstäcket över ansiktet och låter kroppen sakta sänkas under höstytan. Det var såhär det skulle upplevas, och jag känner den kalla fukten darra mot ansiktet när vinden besviket suckar över min energitörstande kropp, och jag inhalerar på samma sätt som jag gjorde när han svepte förbi mig i skolkorridoren. Med krökt rygg och knogarna släpandes mot den grusiga marken föreställer jag mig vädret när det är morgon och höst och dimmigt. Trött efter gårdagens yrväder och varje ny dag börjar med att jag sväljer minst tre klunkar vatten ur porslinskoppen vid sängen. Men här trivs jag. Övervakad av Råkorna styr jag min väg från någon annans hem, igelkottskadavret är nu bara en hjälplös hög av taggar som jag försöker att undvika med blicken varje dag jag lämnar hemmet. Men jag vet så väl vart högen är placerad, och anstränger mig så för att först hitta den på håll, så att jag sedan kan titta bort när jag är så nära jag måste vara. Så jag hoppade in i en bil påväg till Västkusten och andades in saltstänk, drack vitt till nordhavsräkor och tramsade med en äppelkindad släkt. Klappade en hund i Ardenner-storlek och tänkte på en person vars frånvaro lyste i vårt sällskap. Och åkte på Söndag förbi en karl på hemvägen för att säga hej, och sen hejdå igen för att fortsätta hem och inta positionen i mitten av sängen som är alldeles för stor för en person. (Fast jag har lärt mig utnyttja alla hörn och kanter, och jag kommer ibland på mig själv att längta efter den sängen för jag drömmer nästan bara bra drömmer där)
Sjunker igenom, sjunker tillbaks och in.

Bokvals

För ungefär precis exakt ett år sedan fick jag äran att bevittna en höstvals mellan Underlandets allra bästa väsen. Jag hade lyckats få upp dem ur landet U för en svängom i Habos bokskog. Det var Minna med sin egengjorda harmask, och Noa med sin Aliceklänning. Det var höst, då som nu.

Jag längtar efter dig

Så jag flyr med min höstsjukdom och hemtenta till Tjörn. Bland klipporna och gässen i  havet ska jag lägga mig och vänta.

Nä nu får det räcka. Den här bloggen försöker ju (ja, jag antyder att bloggen är ett väsen och skyller allt dåligt i livet på denna) skapa någon slags overklig verklighet om att allt är göttigt, tar bara med det bästa, det skojigaste och det finaste från vad jag gör. Nu ska jag tala om för er att tar ni en ordentlig titt i min hals så kommer ni få se något så vedervärdigt att ni kastar kaffekoppen i kalufsen. För i min hals bor det ett par djävlar, i folkmun säger man "halsmandlar", men jag väljer att inte försköna uttrycket.

Och det mesta jag söker i det här inlägget är tröst och sympati. 

Målen

Idag fick jag äntligen åka och hälsa på min allra käraste Minna i hennes Målen. Vi lyckades synkronisera våra smålandsbesök och för några timmar kändes det nästan som det alltid gjorde förut, fast samtalsämnena hade förändrats betydligt. Minnas hus är nog mitt favorithus tror jag, med böcker som klättrar sig uppför hela väggar (på ovanvåningen finns en till alldeles magnifik bokhylla som täcker en hel vägg) eld som aldrig slocknar i spisen och trävingar som någon har ställt lite ledigt i vardagsrummet. Minna bakade grönsakspaj och jag den klassiska kladdkakan. Men sedan, från att ha kurat ihop oss i varsin fåtölj med varsin filt, värmda av spiselden och pappersljusen så begav vi oss ut i höstmonsunen för att för en sista gång kasta oss i varandras armar.

Hör svaga smackande ljud och känner andedräkten växa tyngre mot mitt högra öra
viskar "sover du?"
och får inget svar

Höst i Jönköping

Och än en gång tog tåget mig till Jönköping. Denna gången främst för att hjälpa de mina, mina föräldrar att flytta. Men höstpromenader, fika (i massor), kattklapp och filmtittningar hanns också med. Imorgon ska jag bestämt hinna med en visit till Målen innan hemtentan i tidig film tvingar mig tillbaks till Lund. Fast "tvinga" är ett hemskt starkt ord i det här sammanhanget, jag längtar efter mitt kära Lund ju mer dagarna går. Notera gärna hunden som ligger på golvet och busmyser med kattungen. Ah.

Krax

Här kan man titta ut genom fönstret och tänka "Hästarna är precis vid stängslet och äter gräs nu" och så travar man ner till djuren och får smeka en hästkind ett bra tag, lyssna på svanungarna som väser och råkorna, skatorna, kajorna och kråkorna som kraxar. Detta familjära, betryggande kraxande som alltid får mig att vända på huvudet. Hemma i vårt gamla hus använde vi inte mattställningen till att piska mattor, utan där hängde vi istället upp alla olika sorters hemmasnickade fågelbord. Precis utanför köksbordet fanns den placerad, och mamma lade alltid en, två eller fyra olika fågelböcker  i en låda precis intill fönstret så att vi snart skulle lära oss vilket krax som är vilket, eller vilket kvitter eller vilken fjäderskrud som tillhör till rätt fågel. De mest högtidliga tillfällena, det var om vintrarna när Stjärtmesarna hälsade på för några dar'.
 Där jag nu bor inneboende i Lund har jag funnit att de också utför den ritualen.
Det betryggande kraxandet.

en ny vän

"Born in a barn in the hills of Boronia, Ralph lived a long life and died of pneumonia"

Det här med att ha fötterna djupt under markytan, och axlarna högt ovanför. Att ta avstånd från den grund man själv tyckts skapa. I väntan på nästa idé. Nästa infall. I väntan på nästa, och nästa och nästa därefter. I väntan och i handling: att alldeles för lätt bli uttråkad och fastna i rutiner.

Hem igen

Jag provade igen. Fortfarande hemskt ostadig på handen men jag orkade inte packa ner morfars gamla stativ i järn. Nästa gång kanske...