Yrvädret har härjat under natten.
Och det är när jag, morgonen därefter , har lämnat hemmet och precis slagit igen dörren bakom mig som jag slås av den plötsliga tystnaden. För den stillhet som råder härute är inte av det förtegna slaget, eller av den typen som uppstår när man, i sällskap, samtalar och motiven och orken förrädiskt tvärt tryter - nej - den här är kompakt och välvillig. En tystnad som kan liknas vid den man befinner sig i när man sänkt sitt huvud under vattenytan. Och jag försöker finna något fysiskt sätt att vältra mig i denna nyfunna stillhet, såsom jag viktlöst vältrar mig i vattnens kroppar
Snöns tystnad? För ni har snö där uppe va? Här har vi bara regn som piskar horisontellt i skånevindarna. Hade hellre haft den där kompakta snötystnaden, jag minns en gång när jag tog en promenad i skogen dagen efter en natts snöfall. Det låg tjock med snö på alla träd, det blev som en isoleringsmatta som stängde ute alla ljud. Verkligen som att vara under vatten! Eller i ett vadderat rum. En overklighetskänsla.
ReplyDeleteSnöns tystnad, precis! Ja, det har varit förvånande mycket snö, och allt lade sig verkligen under en natt. Men nu har det mesta smält bort och lämnat efter sig något slags leopardliknande mönster på marken... Men oroa dig inte, yrvädret kommer nå Lund när som helst tror jag. Vissa påstår att det här ska bli en riktig vargavinter. (Vilket det visserligen påstås varje år, men ändå!)
ReplyDeleteOverklighetskänslan vid den här typen av tystnad är enastående, om du frågar mig, så det får jag försöka ha i åtanke när jag tröttnat på att det tar en halvtimma extra att ta mig till stationen.